Vart är vi på väg?

Förra året befann vi oss på ett skenande tåg. Ständig acceleration. Framåt, framåt! Fortare, fortare! Alla sagofigurer höll sig fast bäst de kunde. Många ramlade av i farten. Lokföraren Måns var tydlig och bestämd. Manade på eldarna att skyffla på med bränsle. Tågmästaren Måna höll ett vakande öga på allt. Drivande konduktörer höll ordning i vagnarna och manade till optimism och framtidstro. Nästa år skulle vi ha en ny organisation på tåget. Arbetsron skulle åter infinna sig.

Nu har tåget passerat årsskiftet. Och helt tappat styrfarten. Tåget sniglar sig fram. Blir ofta stående mellan stationerna. Frusna växlar. Signalfel. Oklar information om orsakerna. Sagofigurerna lyckas äntligen urskilja något utanför fönstren. Var är vi någonstans? Vart är vi på väg? Vagnarna är i fin ordning, integrerade och rätt länkade till varandra. En processorganisation i linjeföljd. Hur ska vi kommunicera med varandra? Vem ska göra vad? Ska alla göra allt? Lokföraren bekymrar sig om loggan på loket. Hur ska den se ut? Vad ska den betyda? Ingen förstår vad han säger. Tåget har blivit för långt. Högtalarsystemet når inte ut till vagnarna. Det vi hör allt mera svagt och raspigt från högtalaren är fortfarande lösryckta fraser; framåt, framgångsrik utveckling, samspel, samordning, integrering, bidra till helheten, bidra till att uppfylla målen, ta ansvar för helheten, länka, länka, var nyfiken, drivande, strategisk, tydlig, skarp.

Från de överfyllda inspektionsvagnarna hör vi liksom i ett eko Bill O´bull mana på sina inspektörer: vässa, vässa, vässa. Situationen på dessa vagnar är kaotisk. Det är trångt. Det är varmt. Produktionen har gått i stå. Ingen vet hur Måns vill att de nya tillsynsbesluten ska se ut. Högarna hopas. När tåget någon gång kommer i rullning hörs ett öronbedövande gnissel från bromsar som ligger på. Några desperata figurer försöker till och med komma åt nödbromsen.

I övriga vagnar väntar sagofigurerna tålmodigt på att få veta målet för resan. Några stirrar tomt ut genom fönstret, andra försöker orientera sig. Några försöker hålla på med sina vanliga uppgifter som om ingenting hade hänt. Andra är mer konstruktiva och försöker hjälpa till att rita kartan. Med vad ska vi vara tydliga? Strategi för vad? Färdplanen är inte klar. Reskassan sinar. Lokföraren blir allt mer osynlig. Går inte runt på tåget längre. Ibland talar tågmästaren till oss istället. Måna har i uppdrag att vara uttolkare av lokförarens mening. Så här vill Måns ha det, så här menar Måns, det här kan Måns inte acceptera osv. Trots att det finns många kremlologer, som i sin tur försöker tolka budskapet, sprider sig osäkerheten. Pelle låtsas att allt är som vanligt och försöker få alla att må bra. Resan blir allt mer svårbegriplig. Totalstyrelsen befinner sig på spåret, men både dressinen och första klasskupén har fastnat på 10-poängs nivå.

Kommer någon att hoppa av och skjuta på tåget? Ta fram spadarna och börja skotta? Kanske någon tränger sig fram och tar över spakarna? Eller kanske att någon driftig person lagar högtalarsystemet?

En resa inspirerad av silltunnekommentaren den 17 februari kl. 19.48.