Högmod går före fall

Dessutom är högmod en av dödssynderna - kanske en av de värsta.. Det gick Gullan och tänkte på innan hon startade bloggen. Hur dumt är det på en skala att blogga under pseudonym och i sagoform om sin arbetsplats? Är det fegt, omoget och ansvarslöst eller är det modigt? Och hur ska man bäst förhålla sig till anonymiteten? Även läsarna av bloggen brottas med detta.

Totalstyrelsen har satt igång en debatt om anonymitet i bloggosfären. Detta intresserar mediamänniskor och webbstrateger, som till och med ger sig in på att ge råd om hur Totalstyrelsen ska hantera situationen. Vad tycker Gullans läsare om tipsen?

Anonymitet kan vara en förutsättning för att en annan verklighetsbild än den etablerade ska kunna uttryckas. Det är en så gammal sanning att det nog alltid funnits former för den. Sånger, sagor, verser och fabler har genom tiderna använts för att häckla dem som har makten. Günter Wallraff skulle inte kunna göra sina reportage om han presenterade sig, inga jämförelser i övrigt. Även i grundlagen förutsätts att anonymitet kan behövas.

I denna blogg skriver såväl författaren av bloggen som många av debattörerna under pseudonym eller anonymt. Det finns även några som deltar under riktiga namn – förhoppningsvis sina egna. Det är ytterligare en komplexitet. Det är omöjligt att veta om den som uppger ett namn som avsändare verkligen är den personen. En av de namngivna inläggsförfattarna har utryckt missnöje över att ha blivit ifrågasatt av anonyma debattörer. Gullan tycker nog att man får vara beredd på det om man ger sig in i en blogg som domineras av sagofigurer. Det fråntar förstås inte bloggaren från ansvaret att inte publicera vad som helst. Gullan vill t.ex. inte att bloggen ska vara en arena för mobbing.

Gullans enkla moral är följande. Du får inte sparka nedåt och slicka uppåt! Du får sparka uppåt, med stor försiktighet åt sidan - men aldrig nedåt!