fredag 31 december 2010

Skillnaden

Det är hög tid att sammanfatta det gångna året. Vad har blivit bättre? Har något blivit sämre? Är det någon skillnad? Totalstyrelsen ska göra skillnaden. Det är mantrat som alla små sagofigurer fått lära sig rabbla i sömnen under 2010. Till skillnad från alla andra organisationer med samma slogan ska Totalstyrelsen göra skillnaden i bestämd form singularis. Gör det någon skillnad? Eller förlåt.. Gör det skillnaden?

Gullan började blogga för att berätta om det första året i den nya organisationen. Under året har bloggen skildrat både vad som har hänt inom verket och hur myndigheten agerat i vissa frågor. Bloggen väckte stor uppmärksamhet i början av året. Sedan Gullan började räkna besökarna i slutet av februari har bloggen haft ca 22 000 besökare. Gullan skulle gärna vilja veta om sagofigurerna på Totalstyrelsen tycker att omorganisationen lett till någon skillnad? Vad har den inneburit för den interna arbetssituationen? Har den medfört någon skillnad för hur myndigheten sköter sina viktiga uppdrag? Har ni externa läsare någon uppfattning om det?

Gullan är som vanligt en aning dystopisk. Det har inte blivit någon skillnad. Totalstyrelsen sköter sina myndighetsuppgifter lika bra och lika dåligt som förut. Arbetskamraterna arbetar med stort engagemang och gör sitt bästa. Oftast mycket bra saker som är till nytta för hur vård och omsorg bedrivs i landet. Detta görs idag, men gjordes också igår.

Det är svårt att utvärdera omorganisationens roll för hur det dagliga arbetet utförs. Det är fortfarande svårt att veta var olika arbetsuppgifter hör hemma. Förut var det svårt för att det fanns flera myndigheter i myndigheten. Nu är det svårt för att vi (ännu) inte vet vem som ska göra vad eller var det ska göras. Omorganisationen har i sig inte inneburit något negativt. Det är inte heller den som gör skillnaden. Orsaken till att det inte fungerar bra är ledarstilen. Ledarstilen som genomsyrade myndigheten redan innan omorganisationen. Möjligen har den fått större genomslag nu när ledarna är handplockade och organisationen riggats för att förverkliga den. Alla chefer är lojala mot Måns eller vet hur man ska agera för att uppfattas som lojal.

Mätningar har konstaterat att myndigheten har problem med den interna kommunikationen och att medarbetarna är stressade. Dessa problem har inte med omorganisationen att göra. Gullan tror att resultatet hade varit det samma utan denna förändring. En förändring på organisationsplanet kan under nuvarande ledning inte medföra någon skillnad. En ledarfilosofi som bygger på management by fear kan inte lyfta medarbetarna.

Nedslående nog har Gullan fått signaler om att den på Totalstyrelsen förhärskande ledarstilen är högsta modet inom statsappareten. Från systermyndigheterna Drogstyrelsen (även kallad Pillerverket) och Institutet för genomsnittligt kuranta medborgare hörs samma varningsrop. Är rädslans diktatur anbefalld av Totalministeriet? Gullan räknar med att under början av nästa år få återkomma med larmrapporter från sina kära medsystrar.

Gullans förhoppningar på Muminmamman om att hon skulle städa undan all rädsla och ängslighet i organisationen har kommit på skam. Hattifnattarna från Galej springer fortfarande omkring och strör epigonsporer överallt där de drar fram.

Och där de hittills gjort mest skada är på Inspektionsavdelningen. Om vi återanvänder tågliknelsen så kan vi konstatera att inspektionsvagnen står kvarlämnad på ett stickspår. Bromsarna har frusit fast i den hårda väderleken. Ingen törs hoppa av och skotta rälsen eller rensa växlarna från is. För tänk om man gör fel? Använder fel verktyg? Sektionsledarna har handbojor och elektronisk fotboja och hänvisar uppåt till enhetscheferna som alla har ont i magen och är drabbade av total handlingsförlamning. De sitter inlåsta i en konferensvagn tillsammans med Bill O´bull och studerar sina navlar ivrigt instruerade av hattifnattarna. Handläggarna är rädda. Sektionsledarna är ännu räddare. Men räddast utav alla är enhetscheferna. Så blir inga barn gjorda – heller inga beslut fattade.

Prinsen och Lilla Vargen är ganska styva i korken. Duktiga pojkar, som de är, känner de sig säkra på att de kan ”hantera” Måns. Därför kan de sköta sina avdelningar som relativt skyddade verkstäder. Dennis sitter också ostörd i sin vrå och leker med sina nya telefoner och försöker förstå hur de fungerar. Strålflickan arbetar med sina fobier genom att med feta pastellkritor i sina händer formera ett nytt varumärke och en ny logga utan läskiga ormar. Filifjonkans avdelning är numera så omgärdad av kodlås att ingen har en aning om vad som händer där. Måna sköter rutinerat sin arbetsuppgift att sopa framför och bakom Måns.

Osäkerheten om vad ledningen tänker och vill. Rädslan för vad Måns ska tycka. Sådana stämningar leder till förlamning och handfallenhet och påverkar arbetsklimatet för alla. Det leder till en snål organisation där det är riskabelt att ge positiv återkoppling. För tänk om de högsta ledarna inte alls tycker att detta var ett bra arbete? Det blir också riskabelt att fatta självständiga beslut. Allt måste förankras på högsta ort. Management by fear leder möjlighen till en tydlig arbetsprocess, men blir teknisk, överdrivet byråkratisk och helt oempatisk. Det skapar ett syrefattigt teknokratiskt luftrum där endast de allra hårdaste kan röra sig och orkar andas. Arbetsglöden och arbetsglädjen falnar.

Det var dystra tankar att avsluta året med. Men när man sjunkit ända ner till botten är uppåt den enda riktningen som finns. Det är klart att det blir bättre nästa år...

Tack för er medverkan 2010! Gott Nytt År till alla er i fablernas värld önskar Gullan!