Män som hatar kvinnor

När verkligheten närmar sig den svarta dikten är det lätt att misströsta. Om de här männen verkligen är skyldiga har Stieg Larsson skildrat verkligheten sannare än Gullan har velat tro. Denna vecka: Polischef engagerad i jämställdhetsfrågor häktad misstänkt för våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt på barn. En nämndeman vid en domstol i Stockholmsområdet har åtalats för grovt barnpornografibrott. Mannen har även haft flera förtroendeuppdrag som politiker och är engagerad i hbtq-frågor. Och i höstas: Ett kommunalråd, som bland annat haft ansvar för barn- och utbildningsfrågor och varit vice ordförande i kommunstyrelsen var tillsammans med bl.a. en företagsledare och en mellanstadielärare inblandad i ett nätverk som sysslat med köp av sex med barn.
Lisbeth - kom och rädda oss från mörkermännen!

Har ni förresten tänkt på att Lisbeth är mycket stark har ett fortskaffningsmedel med hästkrafter (motorcykel), en lustig frisyr, minst en kappsäck full av gullpengar, en misstro mot poliser och sociala myndigheter samt en mamma som är en ängel?
Pippi – kom och hjälp till!

Debatten har börjt spira!

Redan den 22 januari skrev överläkaren Helge Rask-Andersen en intressant och klok debattartikel i Aftonbladet angående Patientsäkerhetsutredningens förslag om att reformera ansvarssystemet. Och igår, som i ett under av synkronisitet, var det Svenska Dagbladets tur att ge sig in i debatten.

Det felfria folket

Patientsäkerhetsutredningen föreslår alltså att disciplinpåföljdssystemet avskaffas för hälso- och sjukvårdspersonalen.

Vad är det då som händer om någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonal får en varning eller en erinran? Vi kan använda en läkare som exempel, eftersom de tillhör den mest högljudda och inflytelserika yrkesgruppen. Om en läkare, en normalbegåvad, normalskicklig och seriös yrkesutövare missar en diagnos, som han (i detta exempel kan det få vara en han) borde ha upptäckt, kan patienten anmäla honom Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). HSAN utreder händelsen och finner att den miss som läkaren gjorde inte var ett ringa fel och att det inte heller var ursäktligt och ålägger honom en varning. Läkaren får då ett brev hem med ett beslut från HSAN där det står att han får en varning. Någon annan faktisk konsekvens får det inte. Han kommer inte att bli av med jobbet eller sin yrkeslegitimation. Däremot kan det ju kännas jobbigt att få en påminnelse om att han borde ha agerat på ett annat sätt. Förutom att läkaren själv blir påmind om detta kan händelsen tjäna som en påminnelse till hans kollegor om att tänka på att inte missa denna diagnos under liknande omständigheter. Patienten, som fått lida i onödan på grund av läkarens miss, kan känna sig en aning upprättad av att han eller hon får bekräftat att någon faktiskt har gjort ett fel och fått tagit på sig ansvaret för det.

Patientsäkerhetsutredningen föreslår att, istället för att anmäla till HSAN, ska patienterna kunna anmäla felande hälso- och sjukvårdspersonal till Totalstyrelsen. Myndigheten ska sedan efter utredning uttala sig om yrkesutövaren har gjort något som är olämpligt ur patientsäkerhets-perspektiv eller strider mot någon lag eller bestämmelse. Detta beslut ska, till skillnad från besluten från HSAN, inte gå att överklaga.

När disciplinpåföljderna avskaffas ska möjligheten att föreskriva prövotid och återkalla en yrkeslegitimation förstärkas. Patientsäkerhetsutredningen menar att detta på något sätt kompenserar att de disciplinära åtgärderna tas bort. Gullan tycker att detta är ett villospår. Prövotid ska liksom idag föreskrivas om det inte föreligger tillräckliga skäl för återkallelse av legitimationen. En legitimation ska t.ex. återkallas om yrkesutövaren har varit grovt oskicklig eller på grund av sjukdom eller missbruk visat sig olämplig att utöva yrket. Dessa åtgärder ska inte heller efter den föreslagna lagändringen användas vid fel i yrkesutövningen som normalskickliga yrkesutövare kan göra sig skyldiga till. När det gäller prövotid och deslegitimation handlar det om personal som har allvarliga problem, antingen i form av brist på lämplighet eller kompetens eller på grund av sjukdom eller missbruk. De som nedlåtande brukar kallas rötäggen. En grupp som den högljudda läkarkåren faktisk brukar erkänna att den finns. De andra, de oskickliga – till skillnad från oss seriösa.. De ska Totalstyrelsen ägna sig åt – inte åt oss.

Det är svårt för läkarkåren att medge att den normalfuntade läkaren också kan begå fel – att läkare är felbara som alla andra människor. Gullan tror att det är därför som yrkeskåren dramatiserar detta med disciplinpåföljder. Det tål att nämnas att de flesta anmälningar inte leder till någon åtgärd. Åtgärden kanske inte bedöms som fel eller så finner HSAN att felet istället berott på brister i verksamhetens rutiner. De starka yrkesgrupperna inom hälso- och sjukvården menar att det är så traumatiskt bara att riskera att bli anmäld till HSAN att man inte törs anmäla felhändelser (avvikelser) internt. Därmed blir inte heller möjligt för vårdgivarna att göra Lex Maria-anmälningar till Totalstyrelsen. Det är ju allvarligt, eftersom alla större fel som inträffar måste utredas så att man kan lära av misstagen och åtgärda de brister som orsakat det. Personalen inom hälso- och sjukvården är alltså så rädda att bli påkomna som felbara att de inte vill delta i kvalitetsarbetet. Därför måste disciplinpåföljderna bort. Gullan tycker att det måste vara en ganska elitistisk människosyn som ligger bakom kursändringen.

Det är mycket möjligt att det finns bättre system för att utreda och åtgärda fel och brister i hälso- och sjukvården än vi har idag. Gullan tycker att det är viktigt att vi funderar över vad vi menar med det individuella yrkesansvaret. Vad har det för innebörd? Hur skapar vi trygghet för patienterna? Hur skapar vi ett system som ger skadade patienter upprättelse? Hur stärker vi säkerhetskraven? Gullan tycker det är dags att diskussionen i dessa frågor flyttar ut från Totalstyrelsen, Dagens Medicin, Vårdfacket och Läkartidningen och blir en öppen och allmän debatt.

Offentliga utredningar - ett led i den demokratiska processen?

Gullan kommer att under helgen kommentera Patientsäkerhetsutredningen. Men först vill hon berätta lite om hur utredningen kom till och hur den tagits emot.

I många år har de starka yrkesorganisationerna inom hälso- och sjukvården varit motståndare till möjligheten för patienter och Totalstyrelse att anmäla yrkesutövare till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) med yrkande om varning eller erinran. Det har inom hälso- och sjukvården och på Totalstyrelsen blivit en sanning att systemet med disciplinpåföljder motverkar patientsäkerhetsarbetet. Den tidigare makttrojkan på avdelning Tillsyn; Bror Räv, Pentti Varg och Bill O´bull, drev denna tes stenhårt. Antalet anmälningar till HSAN minskade därför drastiskt under den tid som Bror Räv var avdelningschef. Bror Räv lät skriva en promemoria till Socialdepartementet med ett förslag till en ny reglering av anmälningssystemet enligt Lex Maria I promemorian föreslogs bl.a. att en yrkesutövare inte skulle kunna bli anmäld till HSAN om han eller hon inom 7 dagar från en händelse anmälde den inträffade händelsen, som en avvikelse.

Efter denna påtryckning om förändring av lagstiftningen tillsattes en statlig utredning i april 2007 - Patientsäkerhetsutredningen. Bill O´bull blev utredningens sekreterare och Pentti Varg deltog som expert. Även förra chefen för avdelning Tillsyn, fröken Stork, var expert i utredningen (representerade Läkarförbundet). Långa Farbrorn från HSAN var också med, men kände sig nog ganska överkörd.
Utredningens betänkande, som presenterades i december 2008, förslår en ny patientsäkerhetslag. En av de största nyheterna i utredningens förslag är att avskaffa möjligheten att tilldela en yrkesutövare inom hälso- och sjukvården en disciplinpåföljd.

När betänkandet kom på remiss till Totalstyrelsen var Bror Räv fortfarande chef över avdelningen Tillsyn, Bill O´bull var någon slags biträdande avdelningschef och Pentti Varg var avdelningschef på avdelning Hälsa. Avdelning Tillsyn fick huvudansvaret för att svara på remissen. Totalstyrelsen skulle alltså ha synpunkter på en produkt som beställdes av avdelning Tillsyn och skrevs av en av cheferna. Det är faktiskt ganska imponerande att myndigheten ändå hittade några invändningar att skriva om i remissvaret..

HSAN skrev, som sagt också ett remissvar (se Gullans inlägg den 16 januari). Ett ovanligt långt svar och med många kritiska gliringar mot Totalstyrelsen. HSAN:s remissvar har följaktligen häcklats ordentligt internt på avdelning Tillsyn.

Med några få undantag har media helt köpt den bild av utredningens förslag som presenterades. Det vill säga att nu ska vi få en patientsäkerhetslag, som innebär förbättringar för patienterna och deras rättigheter. Det är allvarligt att journalisterna inte är mera på hugget eftersom det innebär att allmänheten inte får vet vad som är på gång. Skulle patienterna - om de kände till förslaget - tycka att det stärker deras ställning?

Makten över liv och död

Agenda på SVT ska i kväll handla om dödshjälp. Läkarsällskapet vill att döende patienter ska få sövas ner i livets slutskede. Det finns också de som inte tycker att det räcker och som förespråkar aktiv dödshjälp. Gullan undrar om det verkligen är lämpligt att vi ger en yrkesgrupp, som mår så dåligt över att bli rättligt granskade, större inflytande över liv och död? Se Gullans inlägg den 7 januari.

Lästips!

Gullan tror att bloggens läsare är intresserade av vad som händer inom patientsäkerhetens område. Hon vill därför rekommendera en omistlig text om man vill hänga med. Läs Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd yttrande över Patientsäkerhetsutredningens betänkande! Det kanske inte låter så upphetsande, men yttrandet är riktigt underhållande. Och framförallt är det som står där mycket viktigt! Journalisterna verkar inte ha satt sig in i konsekvenserna av utredningens förslag. Därför är förslagen, som troligen kommer att börja gälla om ett år, inte heller kända bland allmänheten. Patienterna vet alltså inte vad som är på gång. Läs åtminstone HSAN:s yttrande och betänkandets sammanfattning - så ska Gullan snart återkomma till ämnet.

Dödliga läkemedelskombinationer

Gullan hörde på Studio Ett igår om att 400 dödsfall varje år till följd av läkemedelsbiverkningar hade kunnat undvikas om bara läkarna hade haft bättre kunskap om patienternas sjukdomshistoria och om övriga läkemedel som patienten tar. Enligt läkarförbundets ordförande är den största orsaken till dessa felaktiga förskrivningar att läkarna inte har tillgång till information om vilka läkemedel som skrivits ut tidigare till patienten. Hon efterlyste en gemensam läkemedelsjournal för patienten. Gullan håller med det är jätteviktigt att den som förskriver läkemedel har tillräcklig information om tidigare förskrivningar och att förskrivaren tar del av detta. Mycket arbete pågår ju på detta område, t.ex. Nationell Patientöversikt (NPÖ). NPÖ ska bl.a. hämta information från läkemedelsförteckningen, som innehåller information om alla läkemedel som förskrivits till patienten och som patienten hämtat ut. Kan någon förklara för Gullan varför läkarförbundet är motståndare till att läkemedelsförteckningen ska få innehålla uppgifter om tidigare förskrivare? Vad är nackdelen med att läkare ska kunna kontakta varandra för att diskutera en patients totala läkemedelsbehov? Skulle inte det kunna leda till säkrare kombinationer av läkemedel?Läkarförbundet skulle framstå som trovärdigare i sin kamp för säkrare vård om inte förbundet försvarade yrkeskårens integritet före patienternas säkerhet.

Piruett på ömma tassar

- Varför skulle inte han sökas upp av rättvisan som alla andra? Denna fråga ställde författaren Katarina Wennstam i en DN-intervju (DN Söndag 3 januari 2010) angående regissören Roman Polanski, som misstänks för sexuellt utnyttjande av minderårig. Polanski försvarades ända upp till regeringsnivå i Frankrike. Premiärministern har ryckt ut till hans försvar. Motsvarande tillsynes ryggmärgsliknande försvarsvilja har Gullan iakttagit i den inflammerade debatt som inleddes i samband med att en läkare anhölls och senare häktades som misstänkt för dråp. Det var t.o.m. provocerande att polisen hämtade den misstänkte läkaren på dennes arbetsplats. Gullan har inte hört att någon protesterat mot att den så kallade Hagamannen hämtades på sin arbetsplats framför ögonen på sina arbetskamrater. Men det är klart, han arbetade visst på någon slags verkstad. Det är kanske en helt annan sak?

Läkarförbundets ordförande uttryckte sin bestörtning över att rättvisan kunde ingripa mot en kollega och även Totalstyrelsen utgick från att polis och åklagare inte hade kompetens att utreda brott som misstänks ha begåtts inom hälso- och sjukvården. Professor Hugo Lagercrantz gick så långt att han anförde att Totalstyrelsen borde utreda denna typ av händelse från början och till slut. De flesta upprörda röster som hördes utgick från att åklagaren inte hade förstått vilka åtgärder som ingår i korrekt vård i livets slutskede. Debatten kom därför inledningsvis felaktigt att handla om dödshjälp eller inte trots att det inte finns någon större oenighet i den frågan. Läkarkåren med utgick från - utan att ha all information - att de rättsvårdande myndigheterna var helt fel ute. Många ropade därför på att polis och åklagare ska vara tvungna att höra Totalstyrelsen innan de går så långt att de t.ex. häktar en läkare som är misstänkt för mord. Bror Räv, som då fortfarande var chef över inspektionsavdelningen, anförde i Svenska dagbladet att det är mycket, mycket ovanligt att sådana här ärenden hamnar hos polisen istället för hos Totalstyrelsen. Han säger att han är ganska förvånad över den här utvecklingen. Är det sedvanlig brottslighet ska polisen förstås utreda brott, men man har ställt sig undrande på sjukhuset och därför anser han att det finns anledning för myndigheten att titta på det här. Måns hakar på och säger till SVT att det är förvånande att rättsväsendet och inte Totalstyrelsens experter utreder. Totalstyrelsen beslutade alltså att starta en egen utredning av vad som egentligen har hänt på sjukhuset.

I oktober 2009 var Totalstyrelsens utredning färdig. Och det är här myndigheten tvingas till en klumpig piruett. Totalstyrelsen kunde nämligen inte ge någon förklaring till hur det kom sig att den lilla flickan hade så höga doser tiopental i kroppen. Trots att myndigheten hängt på drevet som kritiserade åklagaren för bristande kompetens kunde inte heller Totalstyrelsen förklara det inträffade. Mysteriet bollades alltså tillbaka till den så kritiserade åklagarmyndigheten. I själva verket har Totalstyrelsen inte alls de utredningsmöjligheter som polisen har. Myndigheten är i stort sett hänvisad till de uppgifter som sjukvården väljer att presentera. Tillsynen får dra sina slutsatser om vad som inträffat från detta material. Men, om någon har ett brottsligt uppsåt och har något att dölja eller t.o.m. ljuga om så har myndigheten inget att komma med. Det är därför enligt Gullans mening självklart polis och åklagare måste utreda misstänkt brottslighet. Däremot kan polisen behöva anlita särskild kompetens för vissa frågor och kan då be t.ex. Totalstyrelsen om hjälp.

Gullan har läst Totalstyrelsens beslut och de yttranden från vetenskapliga råd som beslutet bl.a. grundar sig på. Händelsen på Karolinska framstår som en ganska klassisk deckargåta. Läkemedlet har hittats i flickans kropp. Läkemedlet fanns i det rum som hon vårdades, men troligen inte i den mängd som motsvarar fyndet i flickans kropp. Ingen har ordinerat det, ingen har gett det till flickan. Hur fick flickan läkemedlet? Vem gjorde det? Och varför? Dessa frågor passar utmärkt för polisen att utreda.

Lite märkligt är det dock att Totalstyrelsen inte riktar någon kritik eller något ifrågasättande av dokumentationen på sjukhuset. Det framgår av de vetenskapliga rådens yttrande att journalföringen inte har varit helt optimal. Patientjournalen ska innehålla alla uppgifter som behövs för att ge patienten en god och säker vård. Uppgifterna ska också kunna användas för att utreda händelser i vården. Ordinationer av läkemedel ska dokumenteras i journalen. Det ska också dokumenteras om och när patienten fick läkemedlet. Det framgår av det vetenskapliga rådens yttrande att det inte funnits ett fullgott underlag, t.ex. saknas läkemedelsordinationer för tiden på intensivvårdsavdelningen. Inte ett ord nämns om det i beslutet. Däremot påstås att det inte funnits några brister i vården av patienten, varken när det gäller verksamhetens rutiner eller personalens åtgärder. Om det är så att flickan utsatts för något brott är det kanske självklart att den som begått brottet inte har dokumenterat t.ex. en dödande dos läkemedel. Av de vetenskapliga rådens yttranden framgår att det funnits brister även i dokumentationen av den läkemedelsbehandling som bedömts som korrekt. Brister i journalföringen kan i sig ha inneburit risker i vården av flickan och kan också leda till svårigheter i att utreda vad som inträffat. Varför har Totalstyrelsen inte framfört någon kritik i denna del?

En tid efter det att den misstänkte läkaren anhållits framkom uppgifter i media om att vårdpersonalen nu var så rädda att ge lugnande och bedövande medel att patienterna riskerade att få en plågsam död. Läkare och sjuksköterskor har ett ansvarsfullt och svårt arbete. De hanterar potenta läkemedel som rätt använda kan ge patienten behövlig smärtlindring, men som fel använda kan orsaka patientens död. Det är sällan man hör hälso- och sjukvårdspersonalen beklaga sig över det tunga ansvar som hanteringen av dessa läkemedel innebär. Men när det nu blir uppenbart att det även finns en risk för att bli misstänkt för att ha hanterat läkemedel på ett brottsligt sätt – då blir yrkeskåren så rädd att man inte törs hantera läkemedlen. Gullans elaka tolkning av detta är att hälso- och sjukvårdspersonalen uppenbarligen inte varit rädda för att av misstag döda en patient. Däremot är de jätterädda för att åka fast!