måndag 5 april 2010

Doktor Råttofys testamente

Gullan kommer tyvärr med dåliga nyheter. Råttorna lämnar skeppet! Innan doktor Råttofy hoppade över bord lämnade han över denna betraktelse. Här kommer doktorns avskedshälsning till Totalstyrelsen.

Måns hade tillsammans med sitt hov av inställsamt spinnande katter scenen för sig själv under en hel dag. Sagofigurerna åsåg med förvåning skådespelet. De noterade att Måns röst inte var lika bärig som tidigare. Min starka instinkt sade mig att Måns inte längre själv riktigt längre trodde på vad han stod och predikade. Han lyckades dock framföra sin pamflett, allt i enlighet med det libretto han själv plitat ihop, ackompanjerat av pratavdelningens professionella scenografi. Men budskapet var genomskinligt. Ja, hela Måns var genomskinlig, där han stod i sina kläder, som inte längre var nya, utan desamma som de varit alltsedan han klev in i sagovärlden. Kostymen var maläten lik gammal rekvisita från teaterns forna glansdagar. Det fanns unket teaterdamm kvar och malen klamrade sig fast i väven trots att han ivrigt och i ståndaktig pose försökte vifta bort dem och få sagofigurerna att inte lägga märke till hur illa det var ställt med utstyrseln. Lagat och lappat. Den av tidigare långt mer blygsamma härförare uppburna vackra kostymen, och som han väl kunde ha använt i sin aria i slutet av denna första akt, var illa tilltufsad. Jag undrade i mitt stilla sinne vad som hade förevarit. En massaker måhända på tidigare medlemmar av den gamla pratavdelningen och lojala sagofigurer som intet ont anande deltog i föregångarens strävan mot en Totalstyrelse med mer empatiska och mänskliga drag. Det nya budskapet saknade allt detta. I synnerhet mänsklighet, i såväl bokstavlig som bildlig bemärkelse, saknades med bländande tydlighet. Det som sagofigurerna hade lärt sig känna som en uppriktig del av sig själva. Som de trivdes med och kände sig ärliga med. De nya mantran, som visserligen är tre och goda ting i sig, klingade falskt. Fiolerna var ostämda och även harporna.

Måns lyckades inte hålla i både taktpinnen och samtidigt framföra sitt egenkomponerade epos, som trots sitt vällovliga innehåll hade ekande drag av pekoral över sig. Sagofigurerna häpnade inte längre över detta, utan lutade sig bakåt och tänkte på tider som varit, inte för så mycket länge sedan. Tider som hade något fräscht och modernt över sig. Det "nya" som ny framförs känns som en strävan bakåt. Mot tider som vi alla trodde var svunna och nästan glömda. Det känns stelt och som en karikatyr. Idealiserat men livlöst, ja faktiskt dött likt granitskulpturer hugga utan en skicklig hantverkares känsliga hand.

Ett gott råd till Måns om han vill fortsätta sitt värv: Låt librettisterna arbeta efter de professionella regler som de förvärvat genom god utbildning och stilkänsla. Lyssna på dina goda musiker vars instrument av bästa mästare du förpassat ut i den kyliga senvinternatten. Låt dem få stämma sina instrument och lära ut denna konst och god uppförandepraxis till de nya yngre som skall fylla frånfallna musikers pulter. Håll i den baton som du är bra på och få din orkester att spela inte bara det som är av gammal god kvalitet, utan även nytt. Med koordination och samtidigt med levande glädje. Och sjung dina arior i det tonläge där din röst bär. För din röst har sitt register där den klingar vackert, säkert. Vill jag tro. Och då skall du ha alla med dig.

Med sorg i hjärtat undrar jag nu om inte skeppet på vilket scenen utspelar sig har sprungit för mycket läck. Länspumparna går varma för att hålla undan det kalla havsvattnet, som strömmar in i en allt stridare ström. Holländaren sjunger för full hals men det räcker inte för att besättning och djur skall finna honom trovärdig. Just detta är nyckelordet som hörs i de nya ariorna. Men som saknar det fundament som ordet måste vila på. Redan har några lämnat skeppet. Och detta är det första tecknet på en annalkande förlisning. Livbåtar kommer att halas ner men de förmår inte ta med sig alla som befinner sig ombord. De kan inte ensamma fullfölja det uppdrag som expeditionen var satt att utföra. Och inte de som är kvar på skeppet heller. Kommer den stolte att följa med sitt skepp i djupet? När alla råttor och deras efterföljare lämnat det? Eller skall han lyckas få dem som nu är kvar att i samlad styrka täta de läckor som uppstått och ånyo få skeppet på rätt köl?

För detta krävs andra tonarter. Tonarter som vi alla kan känna igen. Inte falskt jamande katter som ingen i längden kan fördra. Eller lämnar han långt före de sista tillsammans med sina kadrer av styrmän, tedrickare och okvalificerade chiefer sitt skepp som driver på det stormande havet med sina brutna master och vordna apatiska sagofigurer, vars oduglighet enligt hans förmenande var orsaken till att skeppet, trots hans tydliga order och kompassangivelser inte for i den riktning som han avsåg. Jag kan och vågar inte sia därom. Tiden får utvisa detta. Men sagofigurerna kommer hursomhelst att lida, de flesta i tysthet och med stolthet över det som trots allt har åstadkommits på tidigare expeditioner.

Doktor Råttofy har nu fått kännedom om ett stort och mumsigt förråd med härlig alldeles nymognad ost. Det kommer att bli kalas. Och kanske kommer en del inbjudningar till ostfrossa för hugade.

Doktor Råttofy ber att få tacka för sig och kommer att beskåda den fortsatta händelseutvecklingen på avstånd. Via depescher och kommunikéer om hur händelserna fortskrider. Det är inte med någon som helst glädje detta sker. Det är med stor sorg och medkänsla om dem som med förnöjsamhet och stor fördragsamhet strävar vidare, i hopp om nya bättre tider.

Doktor Råttofy vill ge alla dem, som kan få skeppet på rätt köl och att på nytt hissa sina stolta segel och sin vackra flagg, i riktning mot det land där människor lever i lycka och utan ondska till följd av oförnuft och likgiltighet, alla sina varma tankar. Ett land där alla sagofigurer, med och utan vita rockar, och utan intetsägande titlar gör sitt värv för det goda.

Så ... på med livvästen ... plums ... brr ...lite kallt men ... oj se där ... där är ju min flotte: mot Västgöta Kloster!!! - Ack, om jag inte vore så blödig ... kommer sakna alla söta och fina katter som jag lärt känna. Men se där, där är ju några andra av mina artfränder. Det fanns ingen plats för er längre? Konstigt att människan inte kan lära sig att vi faktiskt behövs. Men vi kommer tillbaks. Undrar om inte någon till av oss just nu är i färd med att hoppa från relingen ut i det kalla havet för att simma mot flotten. Tycker mig se någon i dimman ... usch det luktar riktigt fränt om denna etterånga som släppts ut i bloggosfären.

Gullan beklagar avhoppet, men önskar doktor Råttofy lycka till på Västgöta kloster. Alla söta fina katter kommer att sakna dig!

7 kommentarer:

  1. Hallå Råttofy! Ska du inte ta med dig barnet på livflotten? Jag tror att jag skulle trivas bättre på Wästgöta Kloster.
    /Pippi

    SvaraRadera
  2. Kanske var det doktor Rootofy som jag såg i dimman på väg från skeppet Totalen. Jag är liksom du en av dem som lämnar skeppetnu. Är väl inte den som sitter kvar och går i djupet med skeppet. Det känns inte som om mina förpliktelser sträcker sig så långt. Liksom doktorn känner jag sorg över att lämna ett viktigt och roligt uppdrag, men när jag tänker efter så är det inte längre så roligt. Det senaste halvåret har bara varit motigt och faktiskt väldigt destruktivt. En känsla av total maktlöshet inför min egen situation. Trots många många försöka till dialog har ingen velat ta tråden på andra sidan. Nu har jag valt att gå vidare för min egen skull. Kanske kan jag återvända till TS, men då måste det finnas utrymme för att göra ett bra jobb, det gör det inte idag. Så tack och hej och verkligen lycka till önskar jag alla fina kissar som jag haft förmånen att lära känna. Jag kommer att sakna er, men jag är lättad över att slippa den press som jag befunnit mig under en längre tid nu.

    SvaraRadera
  3. Åh, nej! ..inte du också! Gullan hoppas att du snart kommer tillbaka.

    SvaraRadera
  4. Doktor R har visat prov på sällsynt iakttagelseförmåga och skapat ett psykologiskt inträngande porträtt av Totalstyrelsen. Dock har ”testamentet” fått bara tre(!) kommentarer på flera dagar. Bottenrekord för Gullans blogg! Kan inlägget vara för känsligt? Språkdräkten och syntaxen är lysande och meningsuppbyggnaden är njutbar. Tar vi avstånd från råttorna som lämnar skutan? Synd att han lämnar oss, jag skulle gärna se doktorn ”gå på plankan” http://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%A5_p%C3%A5_plankan

    SvaraRadera
  5. A R intresserar sig mycket för framtidsvisioner och folkets välbefinnande. kommer svensk sjukvård i framtiden att regleras av Den Flygande Holländaren - ett spökskepp som vid extraordinära medicinska samhällskriser dyker upp ur intet, bemannad av trasiga vålnader?

    SvaraRadera
  6. Ordet dystopi börjar fyllas med betydelse..

    SvaraRadera
  7. Plumsa och pluppa i havet. Holländaren passerar förbi. Skepp ohoj, här vare skoj. Kapten Måns, får jag komma ombord? Jag måste närmare, den här bloggen är som oceanen

    SvaraRadera