onsdag 24 mars 2010

Vårdagjämning

Gullan vill gärna tro att vi går mot ljusare tider. Finns det någon antydan om töväder? Det är dags att samla på vårtecken! Veckans gästbloggare är som motvikt till vårkänslorna dystopisk. Petter Niklasson (ibland kallad PN), en av bloggen trogna läsare och debattörer, bjuder ikväll på en betraktelse över makt, ledarskap och psykologi. Vad är det som gör att ingen ropar att kejsaren är naken?

Det talas och skrivs mycket om ledarskap nuförtiden. Man får intrycket att utvecklingen mot välfungerande organisationer och företag tagit stormsteg framåt på senare år och att just ledarskapet särskilt bidragit till det. Det finns en viss fokusering på de mer psykologiska faktorerna i ledarskapet. På näringslivsbilagorna i DN och SvD dyker då och då intervjuer upp med ledare som ”lyckats” och vi får ta del av deras bästa knep i en ”tipsruta”. Man ska vara tydlig som chef men mycket annat fordras också. Det allt överskuggande budskapet är att den ledare som inte lyssnar och inte kan ta kritik är dödsdömd. Det ”mjuka” ledarskapet med empati, tillit och delaktighet har istället framtiden för sig. I en sådan miljö trivs medarbetarna vilket leder till ökad arbetsglädje och kreativitet. Men ibland undrar jag om det är en beskrivning av en dröm, av organisationernas Sörgården. Nej, drömmen finns i verkligheten. Jag vet det för andra har berättat det för mig.

”Vi fäster särskild vikt vid sökandens personliga egenskaper”. Inkännandet är en viktig egenskap för en chef. Det är grunden för alla andra förmågor som också krävs men vad hjälper ”tydlighet” om inte dessa andra förmågor finns? Utan inkännande blir den högste befattningshavaren i en organisation den ende som inte får feedback på sitt eget beteende. Av alla andra medarbetare ställs krav på reflektion och mottaglighet för förändringar men inte på ledaren. Det ligger något paradoxalt i det eftersom denne person är den medarbetare vars reflektion och bearbetning skulle ge störst effekt i organisationen. Är inte ledaren mottaglig blir en sådan signal, framförd av någon i beroendeställning, definierad som en ovänlig handling. Kritik eller bara ”fel” synpunkter, är direkt ohövligt och whistleblowers ska vi inte ens tala om. Fjäsk och inställsamhet fungerar däremot något bättre.

I avsaknad av nödvändig personlig återkoppling uppstår med årens lopp så småningom det som vi så väl känner till; först en verklighetsfrämmande bild av omvärlden, som det där faxet från ledningen för Estonias rederi på olycksnatten 1994 när man som enda budskap skrev att fartyget var försäkrat till fulla värdet, eller som när Silvio Berlusconi sa till jordbävningsoffren att de kunde väl leka att de var på utflykt när de tvingades bo i tält, eller varför inte hänvisa till kung Carl Gustavs alla grodor. En felaktig självbild i form av ett upphöjande av det egna jaget i förhållande till andra uppstår. Denna bild blir således inte föremål för omvärdering, de psykologiska mekanismerna i detta är så starka att t.o.m. helt uppenbara misstag och felbedömningar kan omtolkas till att bli andras misstag och felbedömningar. Annars skulle bubblan spricka och ledningens auktoritet ifrågasättas, den ledning som uppfattar makten så ljuv att mycket energi och tankemöda läggs ner bara för att klamra sig fast vid den. Så parallellt med den aningslösa verklighetsfrämmande sidan finns också förslagenhet och list, en komplicerad bild.

En sådan ledarstil är föråldrad på 2010-talet. Den var för övrigt passé redan för 15-20 år sedan. Alla vet det egentligen och det är inget nytt. Varför finns då sådana ledningar fortfarande kvar? Det är en intressant och viktig fråga med många bottnar; beteendevetenskapligt, politiskt, demokratiskt. Så var är vårtecknen? Jag ser dem inte. Det är alldeles för kallt och ett tjockt lager snö täcker marken.


Petter Niklasson

11 kommentarer:

  1. Måns vill att vi alla ska marschera i takt. Totalstyrelsen går i takt, ledda av de allestädes hyllade Ledarna. Som vi under gårdagens fina fest tvingades se i panelsoffa, på film, uppradade på långt, grått led...i olika vinklar, talandes i telefon, exponerandes skojiga talanger som vi inte hade någon aning om.
    Men det är tur att de exponeras i intervjuer, i Måns tal och på intranätet. För vi sagofigurer undrar hela tiden när själva förändringen ska dra igång. Var finns ledarna?När inleds spännande diskussioner, kreativt samarbete och när ska nytänkandet börja ta form? Visst har Måns i allehanda sammanhang strängt sagt till oss att vi måste stötta och hjälpa cheferna för att det hela ska lyckas. Och Galej har fullt upp med ledarnas utbildning, träning, coachning.
    Ja och under tiden går vi sagofigurer och väntar...när ska de här ledarna börja leda??
    När är de fullärda i ledarskapets ädla konst?
    Många småkejsare är det och dom måste frysa i sina tunna, nästan genomskinliga kostymer.

    Tiger

    SvaraRadera
  2. Bästa Gullan, ditt senaste inlägg om ledarskapets innersta väsen och hur det uttolkas i dessa dagar förtjänar ett utförligt svar med många litterära referenser. Det erbarmerliga ledarskap som idag basuneras ut, inte minst av Galej, lämnar mycket i övrigt att önska. Hoppas jag snart får återkomma!

    Salongslejon

    P.S. Om du är den jag tror (ve mig om det kom över mina läppar)så stod vi varann så nära att du hade kunnat ta på nejlikan, om jag haft denD.S.

    SvaraRadera
  3. Det är numera allmänt känt att gott ledarskap inte växer på träd. De växer inte alls skulle jag vilja påstå. Därför kan Måns och andra med liknande egenskaper få ledande jobb som verkställande direktörer eller generaldirektörer. Det var ju inte så stor konkurrens om jobbet som generaldirektör som flera kanske kommer ihåg. En ledare ska vara en mycket god strateg som kan föra ut budskap och mål till organisationen och omvärlden som inte bara är begripligt utan också entusiasmerande. Det är sådant som leder till att chefer och medarbetare får energi att lyfta blicken från sina inhägnader och se vad som kan och bör göras. Måns har inte dessa egenskaper. Han har inte lärt sig att tänka strategiskt. Och var gör man det om man ska vara helt uppriktig? Det är ju livserfarenheter som kan ge verktyg till strategiskt tänkande men bara om livserfarenheternas delar kan byggas ihop till en ny helhet, en syntes. Var lär man sig sådant? Vem som helst på Totalstyrelsen kan ikläda sig rollen som generaldirektör. Det är ju inte svårt, det inser nog de flesta efter en stunds eftertanke. Just av det här skälet, att vem som helst kan vara generaldirektör är en hotande tanke för den som äger makten. Särskilt om det står klart att den som äger makten tillhör de medelmåttigas skara. En chef som inser sina begränsningar försäkrar sig om att rekrytera människor som kan kompensera hans eller hennes brister och tillkortakommanden. I många fall kan det gå bra. Men då måste nog chefen inse sina begränsningar och därefter hitta rätt personer som kan förverkliga hans eller hennes mål. I detta fall faller nog den första premissen, vilket leder till att det i vårt fall inte har funnits stora behov av att rekrytera utifrån kompetensbehovet. Man måste också komma ihåg att det var få som sökte tjänsterna som avdelningschefer, vilket var en stor motgång för Måns. Och tyvärr visar det sig att organisationen har svårt att ta till sig de strategiska frågorna. Men som sagt, inte finns det (tycks det) många som överhuvudtaget kan lyfta blicken (slående är t.ex. paneldebatten den 25 mars). Den här typen av frågor skulle vara intressant att diskutera på intranätet, men tyvärr kommer det nog numera inte att gå. Det har runnit för mycket vatten och blod under broarna.

    SvaraRadera
  4. Uglan = Gul(l)an. Javisst, herr minister

    SvaraRadera
  5. Kanske de grekiska gudarna ger Totalstyrelsen visioner och framtidstro. Ledarna gör det inte.

    SvaraRadera
  6. "Den stora dagen": Så trist, så förutsägbart, så mycket upprepningar: Vi ska ha tålamod, vi ska länka, vi ska hjälpa våra chefer, vi ska vara dem som identifierar de s.k. processerna etc etc. Jag vill ha mer betalt!! Men det värsta av allt är humorlösheten! Det är en ytterst allvarlig åkomma. Särskilt hos personer i ledande ställning. Utan humor, ingen självdistans. Utan självdistans......Spare me!

    En annan liten My

    SvaraRadera
  7. Vad som krävs för att vara chef och vilka egenskaper man ska leta efter för att hitta en ledare som kan åstadkomma förändring är två olika saker. PN refererar till den forskning som handlar om hur man ska hitta en ledare som verkligen gör skillnad. Det är dock väl känt att myndigheter nästan alltid tappar det målet ur sikte om de får jäsa sig alltför mäktiga. Här lutar jag åt det cyniska. Jag tror att man (i vid bemärkelse inkl totalministrarna) nöjer sig med att verka göra skillnad. Men det kanske är så att Totalstyrelsen har gått och fått en skev bild av sig självt och omvärlden. Hur kan man annars tolka det när Prinsen klämmer i med en vision om att ha regler för allt som rör sig och står stilla oavsett om det sitter eller står?
    /Pippi

    SvaraRadera
  8. Salongslejonet: Trevligt att vi fick närkontakt! Såg du inte att Gullan flackade med blicken på jakt efter nejlikan? ..minns du möjligen vad vi pratade om? Ja, återkom gärna!

    SvaraRadera
  9. Träffande, Tiger! Någon ytterligare reflektion kring Tigersprång 2010 behövs egentligen inte. Du la väl märke till att Måns avslutade dagen med att strängt påpeka att allt nog ska gå bra bara sagofigurernas tar sitt ansvar?

    SvaraRadera
  10. Anonym 28 mars 15.11: Intressant! Det är uppenbart hur farligt det är för en verksamhet med en ledare som bara omger sig med ja-sägare.
    Liten My: Javisst är det så! Humor, glädje, ödmjukhet och empati är förutsättningar för tillit och trovärdighet...

    SvaraRadera
  11. Och om förutsättningarna för att allt ska gå bra är sagofigurernas ansvarstagande - vad betyder det om det inte skulle gå så bra? ... Jo, att sagofigurerna inte har tagit sitt ansvar. /Tooticki

    SvaraRadera