Piruett på ömma tassar

- Varför skulle inte han sökas upp av rättvisan som alla andra? Denna fråga ställde författaren Katarina Wennstam i en DN-intervju (DN Söndag 3 januari 2010) angående regissören Roman Polanski, som misstänks för sexuellt utnyttjande av minderårig. Polanski försvarades ända upp till regeringsnivå i Frankrike. Premiärministern har ryckt ut till hans försvar. Motsvarande tillsynes ryggmärgsliknande försvarsvilja har Gullan iakttagit i den inflammerade debatt som inleddes i samband med att en läkare anhölls och senare häktades som misstänkt för dråp. Det var t.o.m. provocerande att polisen hämtade den misstänkte läkaren på dennes arbetsplats. Gullan har inte hört att någon protesterat mot att den så kallade Hagamannen hämtades på sin arbetsplats framför ögonen på sina arbetskamrater. Men det är klart, han arbetade visst på någon slags verkstad. Det är kanske en helt annan sak?

Läkarförbundets ordförande uttryckte sin bestörtning över att rättvisan kunde ingripa mot en kollega och även Totalstyrelsen utgick från att polis och åklagare inte hade kompetens att utreda brott som misstänks ha begåtts inom hälso- och sjukvården. Professor Hugo Lagercrantz gick så långt att han anförde att Totalstyrelsen borde utreda denna typ av händelse från början och till slut. De flesta upprörda röster som hördes utgick från att åklagaren inte hade förstått vilka åtgärder som ingår i korrekt vård i livets slutskede. Debatten kom därför inledningsvis felaktigt att handla om dödshjälp eller inte trots att det inte finns någon större oenighet i den frågan. Läkarkåren med utgick från - utan att ha all information - att de rättsvårdande myndigheterna var helt fel ute. Många ropade därför på att polis och åklagare ska vara tvungna att höra Totalstyrelsen innan de går så långt att de t.ex. häktar en läkare som är misstänkt för mord. Bror Räv, som då fortfarande var chef över inspektionsavdelningen, anförde i Svenska dagbladet att det är mycket, mycket ovanligt att sådana här ärenden hamnar hos polisen istället för hos Totalstyrelsen. Han säger att han är ganska förvånad över den här utvecklingen. Är det sedvanlig brottslighet ska polisen förstås utreda brott, men man har ställt sig undrande på sjukhuset och därför anser han att det finns anledning för myndigheten att titta på det här. Måns hakar på och säger till SVT att det är förvånande att rättsväsendet och inte Totalstyrelsens experter utreder. Totalstyrelsen beslutade alltså att starta en egen utredning av vad som egentligen har hänt på sjukhuset.

I oktober 2009 var Totalstyrelsens utredning färdig. Och det är här myndigheten tvingas till en klumpig piruett. Totalstyrelsen kunde nämligen inte ge någon förklaring till hur det kom sig att den lilla flickan hade så höga doser tiopental i kroppen. Trots att myndigheten hängt på drevet som kritiserade åklagaren för bristande kompetens kunde inte heller Totalstyrelsen förklara det inträffade. Mysteriet bollades alltså tillbaka till den så kritiserade åklagarmyndigheten. I själva verket har Totalstyrelsen inte alls de utredningsmöjligheter som polisen har. Myndigheten är i stort sett hänvisad till de uppgifter som sjukvården väljer att presentera. Tillsynen får dra sina slutsatser om vad som inträffat från detta material. Men, om någon har ett brottsligt uppsåt och har något att dölja eller t.o.m. ljuga om så har myndigheten inget att komma med. Det är därför enligt Gullans mening självklart polis och åklagare måste utreda misstänkt brottslighet. Däremot kan polisen behöva anlita särskild kompetens för vissa frågor och kan då be t.ex. Totalstyrelsen om hjälp.

Gullan har läst Totalstyrelsens beslut och de yttranden från vetenskapliga råd som beslutet bl.a. grundar sig på. Händelsen på Karolinska framstår som en ganska klassisk deckargåta. Läkemedlet har hittats i flickans kropp. Läkemedlet fanns i det rum som hon vårdades, men troligen inte i den mängd som motsvarar fyndet i flickans kropp. Ingen har ordinerat det, ingen har gett det till flickan. Hur fick flickan läkemedlet? Vem gjorde det? Och varför? Dessa frågor passar utmärkt för polisen att utreda.

Lite märkligt är det dock att Totalstyrelsen inte riktar någon kritik eller något ifrågasättande av dokumentationen på sjukhuset. Det framgår av de vetenskapliga rådens yttrande att journalföringen inte har varit helt optimal. Patientjournalen ska innehålla alla uppgifter som behövs för att ge patienten en god och säker vård. Uppgifterna ska också kunna användas för att utreda händelser i vården. Ordinationer av läkemedel ska dokumenteras i journalen. Det ska också dokumenteras om och när patienten fick läkemedlet. Det framgår av det vetenskapliga rådens yttrande att det inte funnits ett fullgott underlag, t.ex. saknas läkemedelsordinationer för tiden på intensivvårdsavdelningen. Inte ett ord nämns om det i beslutet. Däremot påstås att det inte funnits några brister i vården av patienten, varken när det gäller verksamhetens rutiner eller personalens åtgärder. Om det är så att flickan utsatts för något brott är det kanske självklart att den som begått brottet inte har dokumenterat t.ex. en dödande dos läkemedel. Av de vetenskapliga rådens yttranden framgår att det funnits brister även i dokumentationen av den läkemedelsbehandling som bedömts som korrekt. Brister i journalföringen kan i sig ha inneburit risker i vården av flickan och kan också leda till svårigheter i att utreda vad som inträffat. Varför har Totalstyrelsen inte framfört någon kritik i denna del?

En tid efter det att den misstänkte läkaren anhållits framkom uppgifter i media om att vårdpersonalen nu var så rädda att ge lugnande och bedövande medel att patienterna riskerade att få en plågsam död. Läkare och sjuksköterskor har ett ansvarsfullt och svårt arbete. De hanterar potenta läkemedel som rätt använda kan ge patienten behövlig smärtlindring, men som fel använda kan orsaka patientens död. Det är sällan man hör hälso- och sjukvårdspersonalen beklaga sig över det tunga ansvar som hanteringen av dessa läkemedel innebär. Men när det nu blir uppenbart att det även finns en risk för att bli misstänkt för att ha hanterat läkemedel på ett brottsligt sätt – då blir yrkeskåren så rädd att man inte törs hantera läkemedlen. Gullans elaka tolkning av detta är att hälso- och sjukvårdspersonalen uppenbarligen inte varit rädda för att av misstag döda en patient. Däremot är de jätterädda för att åka fast!