Gullan sover med huvudet tungt lutat mot skrivbordet. Hon drömmer söta drömmar om en idédriven myndighet besjälad med engagerade och orädda sagofigurer... - Vakna, Gullan! En av kollegorna skakar om hennes kontorsstol så att hon nästan trillar ur. Hon vaknar och ser sig förvirrat omkring. Var är hon?! På den öde ön? I Drakens torn? Eller i fadershuset? Nyvaken som hon är minns hon inte riktigt var hon befinner sig efter alla omorganisationer och förflyttningar. Gullan har mest av allt lust att falla tillbaka i sin dvala, men arbetskamraten ruskar om hennes igen. - Du måste vakna! Vi har fått mejl! Hon suckar och rister lite på musen. Skärmar blippar till och vaknar betydligt snabbare än Gullan. Jodå, visst finns det ett färsk mejl till samtliga sagofigurer.
Hon reser sig långsamt, stänger dörren till sin lilla modul, fäller ned persiennerna och drar ett djupt andetag. Det har hänt igen! Gullan har inget val. Hon drar fram sitt mottagningsbås från garderoben, blåser bort ett tjockt dammlager från bordsytan och hänger upp öppetskylten.
Det är visst dags igen.. Det fanns tydligen fler skalper att ta i alla fall. Måns är ute och reser i den vida världen och leker med de stora tigrarna. Då medan katten är borta, passar Måna på att reta de andra höga cheferna så pass att de får nog och börjar packa sig iväg. Denna gång blev måttet till slut rågat för den gamla trotjänarinnan Filifjonkan och den mer oprövade beväringen Sven Dufva. Filifjonkan som har lyckas hålla sig kvar på relingen genom många svåra stormar! Genom detta sista drag finns det inte några ledningsfigurer kvar från Hemulens tid.
Gullan som hade trott att den arge snickaren var klar med sitt bygge! Varför händer detta nu? Gullar gnuggar sina tinningar för att värma upp sina konspiratoriska hjärnceller. Är detta en maktdemonstration? En uppvisning inte bara för de oroliga sagofigurerna på verket, utan också för den nya ledningen på Totalministeriet? Här har vi minsann en myndighet som drivs med fast hand! Nja.. Det verkar ändå vara lite överdrivet, eller hur? Inte ska väl Måns och Måna behöva spänna musklerna så hårt inför den nytillsatta ministern? Vad är det han heter nu igen? Gullan minns plötsligt inte vad den unge örnen kallas.. Var det Duvungen?
Nej, Gullan är inte alls nöjd med sina teorier. Hon måste be sagofigurerna om hjälp! Hon går ut i korridoren och lägger örat mot golvet och lyssnar...
Visar inlägg med etikett makt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett makt. Visa alla inlägg
onsdag 22 oktober 2014
onsdag 25 januari 2012
Ps.
Gullan ställer hjälpligt upp sitt lilla mottagningsbås igen. Mutter, mutter, mutter... Man behöver bara vända ryggen till så ställer Måns till med något igen. Inte lätt att slå igen då. Sent i eftermiddags lät Måns meddela att samarbetet med Pelle inte fungerar längre. Han har ju faktiskt ingen svans. Under dessa omständigheter förpassas Pelle ut i kylan med omedelbar verkan. Ännu ett huvud har rullat. Måna blir vice svansförare. Ryktesspridningen håller full fart. Kremlologerna vässar sina pennor.
Ps. Följ Gullan på twitter @Totalstyrelsen.
Ps. Följ Gullan på twitter @Totalstyrelsen.
onsdag 14 september 2011
Annars gör vi så lite vi kan
både Kasper och Jesper och Jonathan. Och minst 17 andra ännu inte identifierade sagofigurer som har haft mage att uttala sig till tidningen Chef om sin chef. Dessa personer har uppenbarligen skolkat från den påbjudna undervisningen i värdegrunden. Om de hade haft den goda smaken att närvara istället för att sitta och gnälla i fikarummen så hade de fått lära sig att så gör man verkligen inte på Totalstyrelsen. Det förklarade Måns i en radiointervju idag. Lyssna gärna på den. Gullan har inte så mycket att tillägga. Jo förresten, lyssna gärna på Cissi Elwin Frenkel också som förklarar hur tidningen Chef gjorde sin undersökning och hur Dramatens chef blev bäst i test. Hon fick mest poäng eftersom hon i sitt ledarskap visar respekt för människor och förmår att entusiasmera och kommunicera. Hon har säkert gått på chefsutbildning hos överkonstapel Bastian istället för hos Olympens gudar.
man ska aldrig plåga andra,
man ska alltid bjuda till,
men för övrigt kan man göra vad man vill…
…men för övrigt kan man göra vad man vill!
man ska aldrig plåga andra,
man ska alltid bjuda till,
men för övrigt kan man göra vad man vill…
…men för övrigt kan man göra vad man vill!
söndag 8 maj 2011
En sjuk kultur på Totalstyrelsen?
Läs Expressens ledare idag! Och svara på enkäten i Ge mig ett nytt folk!
söndag 1 maj 2011
Ge mig ett nytt folk!
Man behöver inte vara ett trendorakel för att upptäcka att det inte längre är bara Gullan som granskar Totalstyrelsen. Statskontoret, Riksrevisionen, en ny utredning och faktiskt t.o.m. stora mediemonstret Mårran har börjat vakna lite. Så här skriver Statskontoret i sin rapport:
Pelle Svanslös säger på Intranätet att vi lever i en turbulent tid. Ja, kanske det.. För ett par år sedan var det chefshuvudena som rullade. Ledningen byttes ut. Nu är det mer turbulent på medarbetarnivå. Personalomsättningen ökar. Kanske befinner vi oss i sista fasen av Måns plan att välja sig ett nytt folk.
”Ledningen har bedrivit ett kraftfullt förändringsarbete. I intervjuer med såväl chefer som medarbetare framkommer att organisationen upplevs som toppstyrd. Å ena sidan kräver ett stort förändringsarbete en tydlig ledning och starkIntrycket som Gullan får av rapporten och den interna informationen på Intranätet är att Totalstyrelsen bedöms vara på rätt väg. Det är bara det att medarbetarna inte har förstått det. Det vill säga - de som arbetar på Totalstyrelsen är förändringsobenägna och trögfattade. Statskontoret skriver att förändringsarbetet behöver bli mer konkret för dem som berörs av det, exempelvis vad det betyder i den egna verksamheten. Därför finns det ett behov av att ledningen kommunicerar kring dessa frågor i ökad utsträckning. Och visst behövs det bättre kommunikation på Totalstyrelsen, men Gullan tror inte att personalen har svårt att fatta den nya organisationen eller vitsen med den. Gullan tror inte heller att motståndet mot den nya organisationsformen är särskilt stort – även om den har en del barnsjukdomar. Nej, problemet på Totalstyrelsen är just toppstyrningen. Rent formellt är det inget fel med det. En myndighet är ju ingen demokratiskt styrd organisation. Men Gullan vill tro att även i en sådan organisation så kan man utöva ledarskapet på ett mer inkluderande sätt.
styrning. Å andra sidan krävs en bred förankring hos chefer – men även medarbetare – för att få genomslag och därmed skapa goda förutsättningar för resultatutveckling. Vid förändringar av organisation, roller och arbetssätt uppstår ofta problem. Det har gått en kort tid sedan omorganisationen och det är svårt att avgöra vad som är övergående respektive kvarstående eller permanenta problem.”
Pelle Svanslös säger på Intranätet att vi lever i en turbulent tid. Ja, kanske det.. För ett par år sedan var det chefshuvudena som rullade. Ledningen byttes ut. Nu är det mer turbulent på medarbetarnivå. Personalomsättningen ökar. Kanske befinner vi oss i sista fasen av Måns plan att välja sig ett nytt folk.
Gullans hypotes är att medarbetarna på Totalstyrelsen inte är dumma. Gullan som är strikt uppfostrad i att söka evidens för sina hypoteser erbjuder nu en gallupundersökning. Fram till den 15 maj kan var och en som arbetar på Totalstyrelsen, Pillerverket eller andra som är intresserade eller berörda av ledarskaps- och organisationsfrågor delta i en kvasivetenskaplig undersökning. Under denna begränsade period kommer reaktionsknapparna under inlägget att fungera som en enkät. Kryssa i rätt ruta!
1. Missnöjet och problemen på Totalstyrelsen beror på hur ledarskapet utövas på myndigheten.
X. Det mesta fungerar bra på Totalstyrelsen.
2. Missnöjet och problemen på Totalstyrelsen beror på omorganisationen.
lördag 5 mars 2011
The winner of the Golden Heel 2011!
Det har varit bråda dagar för Guldklacksjuryn. Förväntningarna och uppmärksamheten har varit stor. Situationen kan jämföras med det tryck som legat över ett visst politiskt partis valberedning. Juryns uppgift har varit att ta fram en värdig vinnare av årets Guldklack. Priset ska gå till den ledare som på det mest effektiva sättet har försvårat arbetsklimatet i sin verksamhet. Det är fritt fram för de nominerade att använda sig av vilka ojusta metoder som helst. Det är resultatet som är det viktiga; en rädd organisation. Juryn består av Gullan, De tre musketörerna och Gullan i egenskap av självutnämnt ombud för Tommy Lillfinger.
Trummvirvlar! …de nominerade är; Totalstyrelsens kung Måns, Pillerverkets elaka Styvmoder, och Magica de Hex, översteprästinna över Institutet för genomsnittligt kuranta medborgare.
Diskussionerna i juryn har gått varma. Argumenten har haglat. Det har varit en strid på kniven. Men till slut, under sista veckan av juryns arbete gjorde Måns ett ryck och lanserade nya regler för audiens hos kungen. Med detta senaste dekret byggde han ytterligare en våning på sitt Babels torn och sopade därmed övriga konkurrenter fullkomligt under mattan.
En enväldig och maktfullkomlig ledare måste hela tiden se till att ha oväntade drag att ta till för att hålla den osäkra stämningen på topp. Det gäller att låta konspirationsteorierna och ryktena flyta i ett jämnt flöde. Ett beprövat sätt att smeka med ena handen och slå till med den andra. De nya audiensreglerna var ett genidrag!
Reglerna innebär att det inte längre är tillåtet för vanliga arbetare på golvet att tala med kung Måns. De arbetare som har tagit fram en produkt och som ska visa upp denna, måste närma sig kungen genom sitt närmaste befäl. Det är bara under- och överbefälen som får tala direkt till kungen. Det är dock tillåtet för en arbetare att följa med på audiensen, så länge som han eller hon har förstånd att hålla tyst och endast svara på direkt tilltal. Arbetaren får heller inte se på kungen utan tillåtelse. Det är överbefälet som ska ta med sig de – in allra minsta detalj – kontrollerade produkterna till kungen! Ve och fasa för det befäl som törs visa upp något som har den allra minsta skönhetsfläck! Straffet för detta är så hemskt att ingen törs ens tänka på det. Det är endast de mest obetydliga fläckarna, som intresserar majestätet. Det brukar inte väcka något intresse ifall produkten fungerar eller inte – om det inte är så att den ska användas av någon av de små grupper som kungen ömmar särskilt för. Även med de nya reglerna har arbetaren faktiskt lov att själv boka tid för audiens hos kungens sekreterare. När audiensen är slut ska befälen och arbetaren backa ut genom dörren. Det är inte tillåtet att visa sin baksida för kungen. Enligt den lokala ryktesspridningen har reglerna kommit till för att skydda arbetarna från kungens vrede. Andra elaka tungor hävdar att motivet är att Måns ska slippa se något av livet på golvet, som han inte är särskilt nyfiken på. Han trivs allra bäst ensam i översta våningen på Babels torn.
Efter att juryn studerat veckans påbud från Totalstyrelsen ledning råder fullständig enighet i gruppen. Juryn är färdig att presentera sitt ställningstagande. Magica de Hex kommer i den hårda konkurrensen tyvärr inte ens på pallplats. Men i rosa laméklänning och svarta skor hoppar Den elaka Styvmodern upp på pallen och tar emot Silverklacken med motiveringen: Styvmodern har varit osvikligt motsägelsefull i sitt ledarskap genom att utan att dölja det tycka illa om de flesta underordnade chefer och anse kunniga experter vara besvärliga. Hon vill därför helst hålla dessa på behörigt avstånd. En annan av hennes metoder har varit att köra slut på medarbetarna och slå in kilar mellan dem så att arbetstiden istället ägnas åt interna strider och att i största allmänhet se ner på hela myndighetsvärlden. Styvmodern har varit särskilt framgångsrik i att rekrytera direktörer utan ledarförmåga. Hon talar illa om allt som varit före hennes egen tid på Pillerverket och vänder ryggen åt hela EU-samarbetet där de flesta beslut om läkemedelsfrågor fattas. Styvmodern har vidare briljerat i retorisk förmåga. Hon har fått avgångsvederlag att låta som en besparing, viskleken att verka som ett framgångskoncept för information från ledningen samt, hennes utskällningar och trampande till trots, fört fram bilden av sig själv som det stora offret.
När juryn med största svårighet har fått ned Styvmodern från pallen har turen kommit att ära prisets verklige vinnare. Måns tar emot Guldklacken i svart frack och rosa rosett. Morrhåren är dagen till ära svärtade och svansen nyborstad. Priset tilldelas med motiveringen: Med en inkonsekvent och nyckfull ledarstil har Måns implementerat en rädslans diktatur som satt tydliga spår i relationerna mellan arbetare och ledning. Ömsesidig tillit mellan befäl och arbetare och mellan befäl på olika nivåer har helt och hållet eliminerats. Oron över procedurfel gör att färdiga arbeten fastnar i den interna byråkratin. De handplockade befälen tror sig veta vad Måns vill, men får oupphörligen överraskande besked. Måns ledarstil har märkbart påverkat den interna kommunikationen och arbetsmiljön i negativ riktning. I tuff konkurrens med ledarna för Pillerverket och Institutet för genomsnittligt kuranta medborgare går alltså årets Guldklack till Måns – en förnyare av management by fear!
fredag 14 januari 2011
Faller en – faller alla. Fritt fall på Pillerverket
Häromdagen när Gullan satt i sitt psykiatribås kom de tre musketörerna från Pillerverket förbi. Riddarna var bekymrade och ville lätta sina hjärtan. Med en stark och växande känsla av déjà vu antecknade Gullan intensivt i journalen. Här är deras berättelse.
Den godmodige Tomtefar slutade på Pillerverket hösten 2008. Alla väntade med spänning på den nya generaldirektören. När namnet blev offentligt visste få på Pillerverket vem det var. Men Mirakelkvinnan gjorde storslagen entré vid första mötet med ett 50-tal chefer. Hon var påläst, inspirerande och utstrålade urkraft. Ja, det var närmast något religiöst i allas blickar när det efteråt förkunnades ”Hon är fantastisk!”
Den hösten var stämningen hög i ledningsgruppen. Ingen förstod väl då att stolarna snart skulle gapa tomma. Alla ville visa sig duktiga för Mirakelkvinnan. Det jobbades frenetiskt och diskussionerna blev långa. Men under hösten kom också de första rapporterna om ett helt annat fenomen. En elak Styvmoder hade dykt upp här och var på Pillerverket. Med henne svepte en iskall vind. Hon var till förvillelse lik Mirakelkvinnan, men ögonen var svarta och munnen elak. De medarbetare som drabbades fick själva bära sina bördor. För vem brydde sig då?
Tre månader efter chefsmötet presenterade sig Mirakelkvinnan för alla medarbetare. Hon var vältalig och gjorde storartad succé. Särskilt när hon sa att lönerna var eftersatta. Men i publiken fanns det medarbetare som inte kunde se Mirakelkvinnan. De kunde bara se Styvmodern. De förstod redan något som få ens anade. Ännu.
Året 2009 började illa. För varje vecka blev ekonomin allt sämre. Den elaka Styvmodern visade sig nu för både ledning och underordnade chefer genom nedlåtande utskällningar med vissa inslag av föraktfulla förhör. Cheferna tystnade. Arbetsglädjen försvann. En kollektiv skuld delades ut. I en medarbetarundersökning som gjordes under våren fanns tidiga uppgifter om problem med ”management by fear”. Detta tystades ner. Endast skrivningar om det som var positivt med Pillerverket redovisades. Ansvarig för detta var chefen för trivselavdelningen som Styvmodern själv rekryterat till sin sfär. Trivselchefen fick rollen som Styvdotter och ständig följeslagare.
Sommaren 2009 var Styvmodern, nära flankerad av Styvdottern, i toppform. Huvudjakten inleddes. Chefer försvann. Än hit, än dit. Någon med avgångsvederlag, några omflyttades och vissa lämnades utan arbetsuppgifter i några månader tills de gav upp och accepterade avgångsvederlag.
Snart kraschade även relationen mellan Styvmodern och Styvdottern. In på banan kom istället den unga oerfarna svansviftande stabschefen Pluto. Han var väldrillad och gjorde som han blev tillsagd. Pluto talade lydigt illa om Styvdottern – ovetandes om att han snart själv skulle hamna i samma situation. Efter några månaders strider gick Styvdottern med ett skrin guldpengar i under armen.
Året 2010 inleddes med strömhopp från Pillerverket. I chefsgruppen var det knappast någon överraskning. Styvmoderliga sarkasmer i publika sammanhang som ”jag blir arg så fort jag ser dig” (riktat till chefen för pratavdelningen) och ”min 4-åring är mer intelligent än du” (riktat till ordförande i vetenskapsklubben) tillhör de mer välkända citaten. Det var alltså inget problem med tydligheten. Tidningen Dagens Droghandel var först med att skriva om turbulensen på Pillerverket. Några anonyma skribenter på nätet ropade på hjälp. Det ekade tomt.
Runt omkring Styvmodern hade man däremot sen länge fattat galoppen. Där frodades nyblivna lismare, ja-sägare, amatörkuratorer och sådana som valde att sätta sig i en ostkupa. Till den sista kategorin hörde professor Baltazaar. Han var vetenskapsman, men hade nu placerats på en administrativ post. Baltazaar skulle bygga upp ett nationellt centrum för bättre droganvändning. Det gick….sisådär. Det blev mer lokalt än nationellt. Närmare bestämt lokaliserat till professorns eget kontorsum. Vetenskaparna tiggde och bad om att få vara med. Men Baltazaar satt kvar på rummet och ägnade sig åt sin ritning. Vetenskaparna protokollförde sin frustration. Baltazaar kontrade med att rita in än fler pilar och trianglar. Och de som skulle jobba i centrat visste ingenting. Månaderna gick. Vad skulle de göra? Hade de någon chef? Fanns det något centra? Och skulle någon kunna knäcka koden till Baltazaars ritning?
En av de mer framstående ja-sägarna var Pluto. Han blev så omtyckt av Styvmodern att hela staben omorganiserades våren 2010 och den unge valpen fick ansvar för allt. Det höll i en månad. Sen började Pluto få svårt att svara på mejl. Han sprang gläfsande runt överallt och ändå visste ingen var han var. På sommaren stod några stabschefer inte ut längre. Bubblan sprack. Pluto fick skulden. I augusti visade Styvmodern öppet sitt förakt mot honom inför alla chefer. Nu var det han som var strykhunden Svarte Petter.
Pluto fick några köttben för att gå. Det hela uppmärksammades av tidningen Pillervärlden. En lång rad av anonyma kommentarer på nätet följde. Styvmodern fick kritik. Mirakelkvinnan hyllades. Andra kommentarer uttryckte förvirring. Endast ett inlägg får ihop bilderna och antyder samexistens. En fd chef på Pillerverket skaldar ”Makten drogar själen kall, dubbel Herre blir ditt fall”.
Hösten 2010 omorganiserades staben igen. Idag ser den nästan ut som när Tomtefar lämnade Pillerverket.
Så hur kommer denna saga att sluta? Kommentera gärna med några rader. Vem är nästa att drabbas av onda ögat? Sover de på ministeriet? Kommer elake Måns och Styvmodern att byta jobb med varandra? Och kommer någon någonsin att kunna knäcka koden till Baltazaars ritning?
De tre musketörerna
Den godmodige Tomtefar slutade på Pillerverket hösten 2008. Alla väntade med spänning på den nya generaldirektören. När namnet blev offentligt visste få på Pillerverket vem det var. Men Mirakelkvinnan gjorde storslagen entré vid första mötet med ett 50-tal chefer. Hon var påläst, inspirerande och utstrålade urkraft. Ja, det var närmast något religiöst i allas blickar när det efteråt förkunnades ”Hon är fantastisk!”
Den hösten var stämningen hög i ledningsgruppen. Ingen förstod väl då att stolarna snart skulle gapa tomma. Alla ville visa sig duktiga för Mirakelkvinnan. Det jobbades frenetiskt och diskussionerna blev långa. Men under hösten kom också de första rapporterna om ett helt annat fenomen. En elak Styvmoder hade dykt upp här och var på Pillerverket. Med henne svepte en iskall vind. Hon var till förvillelse lik Mirakelkvinnan, men ögonen var svarta och munnen elak. De medarbetare som drabbades fick själva bära sina bördor. För vem brydde sig då?
Tre månader efter chefsmötet presenterade sig Mirakelkvinnan för alla medarbetare. Hon var vältalig och gjorde storartad succé. Särskilt när hon sa att lönerna var eftersatta. Men i publiken fanns det medarbetare som inte kunde se Mirakelkvinnan. De kunde bara se Styvmodern. De förstod redan något som få ens anade. Ännu.
Året 2009 började illa. För varje vecka blev ekonomin allt sämre. Den elaka Styvmodern visade sig nu för både ledning och underordnade chefer genom nedlåtande utskällningar med vissa inslag av föraktfulla förhör. Cheferna tystnade. Arbetsglädjen försvann. En kollektiv skuld delades ut. I en medarbetarundersökning som gjordes under våren fanns tidiga uppgifter om problem med ”management by fear”. Detta tystades ner. Endast skrivningar om det som var positivt med Pillerverket redovisades. Ansvarig för detta var chefen för trivselavdelningen som Styvmodern själv rekryterat till sin sfär. Trivselchefen fick rollen som Styvdotter och ständig följeslagare.
Sommaren 2009 var Styvmodern, nära flankerad av Styvdottern, i toppform. Huvudjakten inleddes. Chefer försvann. Än hit, än dit. Någon med avgångsvederlag, några omflyttades och vissa lämnades utan arbetsuppgifter i några månader tills de gav upp och accepterade avgångsvederlag.
Snart kraschade även relationen mellan Styvmodern och Styvdottern. In på banan kom istället den unga oerfarna svansviftande stabschefen Pluto. Han var väldrillad och gjorde som han blev tillsagd. Pluto talade lydigt illa om Styvdottern – ovetandes om att han snart själv skulle hamna i samma situation. Efter några månaders strider gick Styvdottern med ett skrin guldpengar i under armen.
Året 2010 inleddes med strömhopp från Pillerverket. I chefsgruppen var det knappast någon överraskning. Styvmoderliga sarkasmer i publika sammanhang som ”jag blir arg så fort jag ser dig” (riktat till chefen för pratavdelningen) och ”min 4-åring är mer intelligent än du” (riktat till ordförande i vetenskapsklubben) tillhör de mer välkända citaten. Det var alltså inget problem med tydligheten. Tidningen Dagens Droghandel var först med att skriva om turbulensen på Pillerverket. Några anonyma skribenter på nätet ropade på hjälp. Det ekade tomt.
Runt omkring Styvmodern hade man däremot sen länge fattat galoppen. Där frodades nyblivna lismare, ja-sägare, amatörkuratorer och sådana som valde att sätta sig i en ostkupa. Till den sista kategorin hörde professor Baltazaar. Han var vetenskapsman, men hade nu placerats på en administrativ post. Baltazaar skulle bygga upp ett nationellt centrum för bättre droganvändning. Det gick….sisådär. Det blev mer lokalt än nationellt. Närmare bestämt lokaliserat till professorns eget kontorsum. Vetenskaparna tiggde och bad om att få vara med. Men Baltazaar satt kvar på rummet och ägnade sig åt sin ritning. Vetenskaparna protokollförde sin frustration. Baltazaar kontrade med att rita in än fler pilar och trianglar. Och de som skulle jobba i centrat visste ingenting. Månaderna gick. Vad skulle de göra? Hade de någon chef? Fanns det något centra? Och skulle någon kunna knäcka koden till Baltazaars ritning?
En av de mer framstående ja-sägarna var Pluto. Han blev så omtyckt av Styvmodern att hela staben omorganiserades våren 2010 och den unge valpen fick ansvar för allt. Det höll i en månad. Sen började Pluto få svårt att svara på mejl. Han sprang gläfsande runt överallt och ändå visste ingen var han var. På sommaren stod några stabschefer inte ut längre. Bubblan sprack. Pluto fick skulden. I augusti visade Styvmodern öppet sitt förakt mot honom inför alla chefer. Nu var det han som var strykhunden Svarte Petter.
Pluto fick några köttben för att gå. Det hela uppmärksammades av tidningen Pillervärlden. En lång rad av anonyma kommentarer på nätet följde. Styvmodern fick kritik. Mirakelkvinnan hyllades. Andra kommentarer uttryckte förvirring. Endast ett inlägg får ihop bilderna och antyder samexistens. En fd chef på Pillerverket skaldar ”Makten drogar själen kall, dubbel Herre blir ditt fall”.
Hösten 2010 omorganiserades staben igen. Idag ser den nästan ut som när Tomtefar lämnade Pillerverket.
Så hur kommer denna saga att sluta? Kommentera gärna med några rader. Vem är nästa att drabbas av onda ögat? Sover de på ministeriet? Kommer elake Måns och Styvmodern att byta jobb med varandra? Och kommer någon någonsin att kunna knäcka koden till Baltazaars ritning?
De tre musketörerna
fredag 31 december 2010
Skillnaden
Det är hög tid att sammanfatta det gångna året. Vad har blivit bättre? Har något blivit sämre? Är det någon skillnad? Totalstyrelsen ska göra skillnaden. Det är mantrat som alla små sagofigurer fått lära sig rabbla i sömnen under 2010. Till skillnad från alla andra organisationer med samma slogan ska Totalstyrelsen göra skillnaden i bestämd form singularis. Gör det någon skillnad? Eller förlåt.. Gör det skillnaden?
Gullan började blogga för att berätta om det första året i den nya organisationen. Under året har bloggen skildrat både vad som har hänt inom verket och hur myndigheten agerat i vissa frågor. Bloggen väckte stor uppmärksamhet i början av året. Sedan Gullan började räkna besökarna i slutet av februari har bloggen haft ca 22 000 besökare. Gullan skulle gärna vilja veta om sagofigurerna på Totalstyrelsen tycker att omorganisationen lett till någon skillnad? Vad har den inneburit för den interna arbetssituationen? Har den medfört någon skillnad för hur myndigheten sköter sina viktiga uppdrag? Har ni externa läsare någon uppfattning om det?
Gullan är som vanligt en aning dystopisk. Det har inte blivit någon skillnad. Totalstyrelsen sköter sina myndighetsuppgifter lika bra och lika dåligt som förut. Arbetskamraterna arbetar med stort engagemang och gör sitt bästa. Oftast mycket bra saker som är till nytta för hur vård och omsorg bedrivs i landet. Detta görs idag, men gjordes också igår.
Det är svårt att utvärdera omorganisationens roll för hur det dagliga arbetet utförs. Det är fortfarande svårt att veta var olika arbetsuppgifter hör hemma. Förut var det svårt för att det fanns flera myndigheter i myndigheten. Nu är det svårt för att vi (ännu) inte vet vem som ska göra vad eller var det ska göras. Omorganisationen har i sig inte inneburit något negativt. Det är inte heller den som gör skillnaden. Orsaken till att det inte fungerar bra är ledarstilen. Ledarstilen som genomsyrade myndigheten redan innan omorganisationen. Möjligen har den fått större genomslag nu när ledarna är handplockade och organisationen riggats för att förverkliga den. Alla chefer är lojala mot Måns eller vet hur man ska agera för att uppfattas som lojal.
Mätningar har konstaterat att myndigheten har problem med den interna kommunikationen och att medarbetarna är stressade. Dessa problem har inte med omorganisationen att göra. Gullan tror att resultatet hade varit det samma utan denna förändring. En förändring på organisationsplanet kan under nuvarande ledning inte medföra någon skillnad. En ledarfilosofi som bygger på management by fear kan inte lyfta medarbetarna.
Nedslående nog har Gullan fått signaler om att den på Totalstyrelsen förhärskande ledarstilen är högsta modet inom statsappareten. Från systermyndigheterna Drogstyrelsen (även kallad Pillerverket) och Institutet för genomsnittligt kuranta medborgare hörs samma varningsrop. Är rädslans diktatur anbefalld av Totalministeriet? Gullan räknar med att under början av nästa år få återkomma med larmrapporter från sina kära medsystrar.
Gullans förhoppningar på Muminmamman om att hon skulle städa undan all rädsla och ängslighet i organisationen har kommit på skam. Hattifnattarna från Galej springer fortfarande omkring och strör epigonsporer överallt där de drar fram.
Och där de hittills gjort mest skada är på Inspektionsavdelningen. Om vi återanvänder tågliknelsen så kan vi konstatera att inspektionsvagnen står kvarlämnad på ett stickspår. Bromsarna har frusit fast i den hårda väderleken. Ingen törs hoppa av och skotta rälsen eller rensa växlarna från is. För tänk om man gör fel? Använder fel verktyg? Sektionsledarna har handbojor och elektronisk fotboja och hänvisar uppåt till enhetscheferna som alla har ont i magen och är drabbade av total handlingsförlamning. De sitter inlåsta i en konferensvagn tillsammans med Bill O´bull och studerar sina navlar ivrigt instruerade av hattifnattarna. Handläggarna är rädda. Sektionsledarna är ännu räddare. Men räddast utav alla är enhetscheferna. Så blir inga barn gjorda – heller inga beslut fattade.
Prinsen och Lilla Vargen är ganska styva i korken. Duktiga pojkar, som de är, känner de sig säkra på att de kan ”hantera” Måns. Därför kan de sköta sina avdelningar som relativt skyddade verkstäder. Dennis sitter också ostörd i sin vrå och leker med sina nya telefoner och försöker förstå hur de fungerar. Strålflickan arbetar med sina fobier genom att med feta pastellkritor i sina händer formera ett nytt varumärke och en ny logga utan läskiga ormar. Filifjonkans avdelning är numera så omgärdad av kodlås att ingen har en aning om vad som händer där. Måna sköter rutinerat sin arbetsuppgift att sopa framför och bakom Måns.
Osäkerheten om vad ledningen tänker och vill. Rädslan för vad Måns ska tycka. Sådana stämningar leder till förlamning och handfallenhet och påverkar arbetsklimatet för alla. Det leder till en snål organisation där det är riskabelt att ge positiv återkoppling. För tänk om de högsta ledarna inte alls tycker att detta var ett bra arbete? Det blir också riskabelt att fatta självständiga beslut. Allt måste förankras på högsta ort. Management by fear leder möjlighen till en tydlig arbetsprocess, men blir teknisk, överdrivet byråkratisk och helt oempatisk. Det skapar ett syrefattigt teknokratiskt luftrum där endast de allra hårdaste kan röra sig och orkar andas. Arbetsglöden och arbetsglädjen falnar.
Det var dystra tankar att avsluta året med. Men när man sjunkit ända ner till botten är uppåt den enda riktningen som finns. Det är klart att det blir bättre nästa år...
Tack för er medverkan 2010! Gott Nytt År till alla er i fablernas värld önskar Gullan!
Gullan började blogga för att berätta om det första året i den nya organisationen. Under året har bloggen skildrat både vad som har hänt inom verket och hur myndigheten agerat i vissa frågor. Bloggen väckte stor uppmärksamhet i början av året. Sedan Gullan började räkna besökarna i slutet av februari har bloggen haft ca 22 000 besökare. Gullan skulle gärna vilja veta om sagofigurerna på Totalstyrelsen tycker att omorganisationen lett till någon skillnad? Vad har den inneburit för den interna arbetssituationen? Har den medfört någon skillnad för hur myndigheten sköter sina viktiga uppdrag? Har ni externa läsare någon uppfattning om det?
Gullan är som vanligt en aning dystopisk. Det har inte blivit någon skillnad. Totalstyrelsen sköter sina myndighetsuppgifter lika bra och lika dåligt som förut. Arbetskamraterna arbetar med stort engagemang och gör sitt bästa. Oftast mycket bra saker som är till nytta för hur vård och omsorg bedrivs i landet. Detta görs idag, men gjordes också igår.
Det är svårt att utvärdera omorganisationens roll för hur det dagliga arbetet utförs. Det är fortfarande svårt att veta var olika arbetsuppgifter hör hemma. Förut var det svårt för att det fanns flera myndigheter i myndigheten. Nu är det svårt för att vi (ännu) inte vet vem som ska göra vad eller var det ska göras. Omorganisationen har i sig inte inneburit något negativt. Det är inte heller den som gör skillnaden. Orsaken till att det inte fungerar bra är ledarstilen. Ledarstilen som genomsyrade myndigheten redan innan omorganisationen. Möjligen har den fått större genomslag nu när ledarna är handplockade och organisationen riggats för att förverkliga den. Alla chefer är lojala mot Måns eller vet hur man ska agera för att uppfattas som lojal.
Mätningar har konstaterat att myndigheten har problem med den interna kommunikationen och att medarbetarna är stressade. Dessa problem har inte med omorganisationen att göra. Gullan tror att resultatet hade varit det samma utan denna förändring. En förändring på organisationsplanet kan under nuvarande ledning inte medföra någon skillnad. En ledarfilosofi som bygger på management by fear kan inte lyfta medarbetarna.
Nedslående nog har Gullan fått signaler om att den på Totalstyrelsen förhärskande ledarstilen är högsta modet inom statsappareten. Från systermyndigheterna Drogstyrelsen (även kallad Pillerverket) och Institutet för genomsnittligt kuranta medborgare hörs samma varningsrop. Är rädslans diktatur anbefalld av Totalministeriet? Gullan räknar med att under början av nästa år få återkomma med larmrapporter från sina kära medsystrar.
Gullans förhoppningar på Muminmamman om att hon skulle städa undan all rädsla och ängslighet i organisationen har kommit på skam. Hattifnattarna från Galej springer fortfarande omkring och strör epigonsporer överallt där de drar fram.
Och där de hittills gjort mest skada är på Inspektionsavdelningen. Om vi återanvänder tågliknelsen så kan vi konstatera att inspektionsvagnen står kvarlämnad på ett stickspår. Bromsarna har frusit fast i den hårda väderleken. Ingen törs hoppa av och skotta rälsen eller rensa växlarna från is. För tänk om man gör fel? Använder fel verktyg? Sektionsledarna har handbojor och elektronisk fotboja och hänvisar uppåt till enhetscheferna som alla har ont i magen och är drabbade av total handlingsförlamning. De sitter inlåsta i en konferensvagn tillsammans med Bill O´bull och studerar sina navlar ivrigt instruerade av hattifnattarna. Handläggarna är rädda. Sektionsledarna är ännu räddare. Men räddast utav alla är enhetscheferna. Så blir inga barn gjorda – heller inga beslut fattade.
Prinsen och Lilla Vargen är ganska styva i korken. Duktiga pojkar, som de är, känner de sig säkra på att de kan ”hantera” Måns. Därför kan de sköta sina avdelningar som relativt skyddade verkstäder. Dennis sitter också ostörd i sin vrå och leker med sina nya telefoner och försöker förstå hur de fungerar. Strålflickan arbetar med sina fobier genom att med feta pastellkritor i sina händer formera ett nytt varumärke och en ny logga utan läskiga ormar. Filifjonkans avdelning är numera så omgärdad av kodlås att ingen har en aning om vad som händer där. Måna sköter rutinerat sin arbetsuppgift att sopa framför och bakom Måns.
Osäkerheten om vad ledningen tänker och vill. Rädslan för vad Måns ska tycka. Sådana stämningar leder till förlamning och handfallenhet och påverkar arbetsklimatet för alla. Det leder till en snål organisation där det är riskabelt att ge positiv återkoppling. För tänk om de högsta ledarna inte alls tycker att detta var ett bra arbete? Det blir också riskabelt att fatta självständiga beslut. Allt måste förankras på högsta ort. Management by fear leder möjlighen till en tydlig arbetsprocess, men blir teknisk, överdrivet byråkratisk och helt oempatisk. Det skapar ett syrefattigt teknokratiskt luftrum där endast de allra hårdaste kan röra sig och orkar andas. Arbetsglöden och arbetsglädjen falnar.
Det var dystra tankar att avsluta året med. Men när man sjunkit ända ner till botten är uppåt den enda riktningen som finns. Det är klart att det blir bättre nästa år...
Tack för er medverkan 2010! Gott Nytt År till alla er i fablernas värld önskar Gullan!
söndag 4 juli 2010
En sommarsaga
Ted Ström har sin Vintersaga, men Gullan ska berätta en sommarsaga. När ledande politiker, journalister och myndigheter frotterar sig och byter varumärken med varandra i Almedalen bjuder Gullan på denna föreställning för er som inte får vara med.
Tänk er ett land. Tänk er ett land i långt upp i norr med lång erfarenhet av demokrati och god byråkratisk ordning. Tänk er att i detta land finns en myndighet med ansvar för hälso- och sjukvård och socialtjänst. Chefen för denna myndighet är en kvinna med socialt patos. Detta patos delar hon med sin man som är en engagerad företrädare för en intresseorganisation. Tänk er att denna organisation arbetar intensivt för att ändra reglerna för adoption och konstgjord befruktniong så att det ska bli möjligt för även äldre par att bli föräldrar. Man menar från organisationens sida att bestämmelserna på detta område är åldersdiskriminerade.
Föreställ er sedan att man på hustruns myndighet - på hennes initiativ - utreder frågan om rätten till adoption m.m. för personer över 45 år. Utredningen utförs som ett prioriterat arbete på myndigheten och resurser satsas för att snabbt komma fram till ett resultat. Utredningen presenteras med buller och bång på utsatt tid. Föga förvånande kommer utredningen fram till att det finns vissa olikheter i tillämpningen av reglerna i landet och att reglerna innebär att äldre personer diskrimineras. Myndighetschefen uttalar sig i media och betonar att detta inte är acceptabelt; lagstiftningen måste ändras.
Försök sedan föreställa er reaktionerna internt på myndigheten. Ojdå! Är detta en fråga för vår myndighet? De andra byråkraterna på myndigheten känner sig tagna på sängen eftersom resultatet inte remitterats internt. Ingen har fått möjlighet att komma med synpunkter utifrån sin kompetens. Inte ens de största experterna i frågan – det särskilda rådet för adoption – har fått uttala sig. Det framgår inte heller att utredarna har funderat över vilka konsekvenser utredningens förslag har för barnen. Byråkraterna, som trodde att barnperspektivet var ett honnörsord för myndigheten, förlorar fotfästet för en stund.
I detta land finns kunniga och grävande journalister som är speciellt utbildade för att granska makten i landet. Tänk er att de väljer att blunda för kopplingen mellan intresseorganisationen och myndigheten.
Vilken tur att detta tankeexperiment bara är en saga! För något sådanta land finns väl knappast? Inte heller sådana politiker, journalister eller myndighetspersoner…
Tänk er ett land. Tänk er ett land i långt upp i norr med lång erfarenhet av demokrati och god byråkratisk ordning. Tänk er att i detta land finns en myndighet med ansvar för hälso- och sjukvård och socialtjänst. Chefen för denna myndighet är en kvinna med socialt patos. Detta patos delar hon med sin man som är en engagerad företrädare för en intresseorganisation. Tänk er att denna organisation arbetar intensivt för att ändra reglerna för adoption och konstgjord befruktniong så att det ska bli möjligt för även äldre par att bli föräldrar. Man menar från organisationens sida att bestämmelserna på detta område är åldersdiskriminerade.
Föreställ er sedan att man på hustruns myndighet - på hennes initiativ - utreder frågan om rätten till adoption m.m. för personer över 45 år. Utredningen utförs som ett prioriterat arbete på myndigheten och resurser satsas för att snabbt komma fram till ett resultat. Utredningen presenteras med buller och bång på utsatt tid. Föga förvånande kommer utredningen fram till att det finns vissa olikheter i tillämpningen av reglerna i landet och att reglerna innebär att äldre personer diskrimineras. Myndighetschefen uttalar sig i media och betonar att detta inte är acceptabelt; lagstiftningen måste ändras.
Försök sedan föreställa er reaktionerna internt på myndigheten. Ojdå! Är detta en fråga för vår myndighet? De andra byråkraterna på myndigheten känner sig tagna på sängen eftersom resultatet inte remitterats internt. Ingen har fått möjlighet att komma med synpunkter utifrån sin kompetens. Inte ens de största experterna i frågan – det särskilda rådet för adoption – har fått uttala sig. Det framgår inte heller att utredarna har funderat över vilka konsekvenser utredningens förslag har för barnen. Byråkraterna, som trodde att barnperspektivet var ett honnörsord för myndigheten, förlorar fotfästet för en stund.
I detta land finns kunniga och grävande journalister som är speciellt utbildade för att granska makten i landet. Tänk er att de väljer att blunda för kopplingen mellan intresseorganisationen och myndigheten.
Vilken tur att detta tankeexperiment bara är en saga! För något sådanta land finns väl knappast? Inte heller sådana politiker, journalister eller myndighetspersoner…
söndag 18 april 2010
Vad har Shakespeare, Bellman och Totalstyrelsen gemensamt?
För att trösta Gullan efter den senaste tidens bekymmer med avhopp (dr Råttofys) och påhopp (fogdens) bjuder Salongslejonet på en litterär salong. Hans tidigare tablåer finns att läsa i bloggens kommentarsfält. Mina damer och herrar, plats på scen: Salongslejonet!
Tablå 4
Nja, det är ingen Bellmanvits (om så vore hade den satt myror i huvudet på Totalstyrelsens parnasse). Nej, det handlar snarare om bristen på aktivitet därstädes. Högt flyga orden, tanken stilla står, häcklade Shakespeare och kom att inspirera Bellman som lika fyndigt formulerade Upp flyga orden, tanken stilla står i en av sina epistlar. Den alltid vakne läsaren förstår nu kopplingen. Återigen (för vilken gång i ordningen?) tom retorik. Nu senast – Totalstyrelsens dag - nådde den tomma retoriken svindlande höjder (och då kom jag att tänka på Emily Brontë… Herregud vad man får till det, men i den litterära salongen är allt tillåtet!). Måns deklamerade i stor stil och med de fraserna borde de trogna lyssnarna stämts till lust och fägring stor (tänk, vad skulle psalmisten säga nu?), omfamnat varandra och känt delaktighet i detta historiska ögonblick. Men det finns väl ingen som kan beskylla auditoriet för att ha rest sig som en man och skanderat ”Yes, nu går vi ut och gör skillnad!!” Ett exempel på den poetiska ådran var två eller tre exempel på att Totalstyrelsen gör skillnad. I ett fall handlade det om ett kontroversiellt utspel och som om det stod helt för sig själv. I själva verket har Totalstyrelsen genom aktiva insatser i många olika sammanhang under bortemot tio år i mycket hög grad bäddat för möjligheten till just detta utspel. Men inte ett ord om detta! Inte en susning därom.
Varför denna historielöshet?
Kan det måhända att ha att göra med den ”moderna” ledarskapsfilosofin? Den där det handlar om att få massan att marschera i takt, att inte snegla vare sig åt sidan eller bakåt och att ändamålen helgar medlen. Den där det handlar om att styra och återigen att styra. Här ska ledarna (både hel- och halvledare) på order av Måna och Måns formera trupperna i länkar och förband, diskutera arsenalen, gå till attack och leverera (ja, det blir en salig blandning av termer, mest hämtade ur den militära vapenförrådet. Det är väl inte för intet som vi har en generaldirektörsstabschef). Det handlar om att tillägna sig diverse sofistikerade verktyg (nu får Galej rätta mig om jag har fel) för att få organisationen att göra skillnad. Vad för slags skillnad är ointressant. Målet är att göra skillnad och få Totalministeriets välsignelse och glada tillrop. För det är så det är: Totalstyrelsen har blivit en politiserad organisation som ska göra politisk skillnad och understödja Totalministeriets framgång i september.
Det intellektuella underskottet
Problemet, som vi plägar dryfta i salongen, är ignoransen för och bristen på bred sakkunskap, ja över huvud taget en analytisk hållning och intellektuell skärpa. Ledargarnityret vet helt enkelt inte vad de pratar om (här får nog Avdelningen för prat göra en insats eller vid närmare eftertanke låta bli!). Bristerna leder till att det svajar betänkligt då en sakfråga ska behandlas. För det handlar ju inte om den genomdiskuterade hållningen, snarare vad som är comme il faut i Totalministeriet och hos dess förlängda arm. Det är en slags ledarskap som handlar om åthävor och ord och sällan om en djup förtrogenhet med de frågor vi är satta att ta itu med. Helt enkelt ett utanverk med många dekorativa ord. Det är ord och tankar som inte bottnar i den djupa förtrogenheten med ”tillsynsobjektens” vardag. Den som vet vad det vill säga att vara socialt nödställd, marginaliserad, sjuk, funktionshindrad eller psykiskt sjuk. Har ledningen erfarenheter från dessa människors liv?
Var det bättre förr?
Ja, sannolikt! i varje fall som en jämförelse med det nuvarande tillståndet. Andra bullar bakades förr. Jag tänker närmast på Kajsa Kavat som under många år var verkschef. Inte nog med att hon hade yrkeserfarenhet från fältet och även äkta medkänsla, men också ett genuint intresse för medarbetare. Hur ofta var hon inte inne på medarbetarnas rum för att dryfta allsköns frågor och visade vilja att föra en dialog på alla nivåer? Kort sagt en omtyckt person med stor integritet (bl.a. i förhållande till Totalministeriet), och med äkta engagemang. Skönmålar jag? Var medarbetarna tvehågsna eller rädda för Kajsa? Kändes det meningsfullt att gå till Totalstyrelsen?
Salongslejonet
Tack Prussiluskan, Petter Niklasson, doktor Råttofy, Peter Pan och Salongslejonet! Egentligen är det ingen konst att vara bloggredaktör när man har en så bra redaktion. Gullan har haft semester i flera veckor! Nu börjar det bli dags att kavla upp ärmarna igen. Det riktigt spritter i tangentryckarfingret! Har sagofigurerna några önskemål? Vad är det mest angelägna ämnet just nu?
Tablå 4
Nja, det är ingen Bellmanvits (om så vore hade den satt myror i huvudet på Totalstyrelsens parnasse). Nej, det handlar snarare om bristen på aktivitet därstädes. Högt flyga orden, tanken stilla står, häcklade Shakespeare och kom att inspirera Bellman som lika fyndigt formulerade Upp flyga orden, tanken stilla står i en av sina epistlar. Den alltid vakne läsaren förstår nu kopplingen. Återigen (för vilken gång i ordningen?) tom retorik. Nu senast – Totalstyrelsens dag - nådde den tomma retoriken svindlande höjder (och då kom jag att tänka på Emily Brontë… Herregud vad man får till det, men i den litterära salongen är allt tillåtet!). Måns deklamerade i stor stil och med de fraserna borde de trogna lyssnarna stämts till lust och fägring stor (tänk, vad skulle psalmisten säga nu?), omfamnat varandra och känt delaktighet i detta historiska ögonblick. Men det finns väl ingen som kan beskylla auditoriet för att ha rest sig som en man och skanderat ”Yes, nu går vi ut och gör skillnad!!” Ett exempel på den poetiska ådran var två eller tre exempel på att Totalstyrelsen gör skillnad. I ett fall handlade det om ett kontroversiellt utspel och som om det stod helt för sig själv. I själva verket har Totalstyrelsen genom aktiva insatser i många olika sammanhang under bortemot tio år i mycket hög grad bäddat för möjligheten till just detta utspel. Men inte ett ord om detta! Inte en susning därom.
Varför denna historielöshet?
Kan det måhända att ha att göra med den ”moderna” ledarskapsfilosofin? Den där det handlar om att få massan att marschera i takt, att inte snegla vare sig åt sidan eller bakåt och att ändamålen helgar medlen. Den där det handlar om att styra och återigen att styra. Här ska ledarna (både hel- och halvledare) på order av Måna och Måns formera trupperna i länkar och förband, diskutera arsenalen, gå till attack och leverera (ja, det blir en salig blandning av termer, mest hämtade ur den militära vapenförrådet. Det är väl inte för intet som vi har en generaldirektörsstabschef). Det handlar om att tillägna sig diverse sofistikerade verktyg (nu får Galej rätta mig om jag har fel) för att få organisationen att göra skillnad. Vad för slags skillnad är ointressant. Målet är att göra skillnad och få Totalministeriets välsignelse och glada tillrop. För det är så det är: Totalstyrelsen har blivit en politiserad organisation som ska göra politisk skillnad och understödja Totalministeriets framgång i september.
Det intellektuella underskottet
Problemet, som vi plägar dryfta i salongen, är ignoransen för och bristen på bred sakkunskap, ja över huvud taget en analytisk hållning och intellektuell skärpa. Ledargarnityret vet helt enkelt inte vad de pratar om (här får nog Avdelningen för prat göra en insats eller vid närmare eftertanke låta bli!). Bristerna leder till att det svajar betänkligt då en sakfråga ska behandlas. För det handlar ju inte om den genomdiskuterade hållningen, snarare vad som är comme il faut i Totalministeriet och hos dess förlängda arm. Det är en slags ledarskap som handlar om åthävor och ord och sällan om en djup förtrogenhet med de frågor vi är satta att ta itu med. Helt enkelt ett utanverk med många dekorativa ord. Det är ord och tankar som inte bottnar i den djupa förtrogenheten med ”tillsynsobjektens” vardag. Den som vet vad det vill säga att vara socialt nödställd, marginaliserad, sjuk, funktionshindrad eller psykiskt sjuk. Har ledningen erfarenheter från dessa människors liv?
Var det bättre förr?
Ja, sannolikt! i varje fall som en jämförelse med det nuvarande tillståndet. Andra bullar bakades förr. Jag tänker närmast på Kajsa Kavat som under många år var verkschef. Inte nog med att hon hade yrkeserfarenhet från fältet och även äkta medkänsla, men också ett genuint intresse för medarbetare. Hur ofta var hon inte inne på medarbetarnas rum för att dryfta allsköns frågor och visade vilja att föra en dialog på alla nivåer? Kort sagt en omtyckt person med stor integritet (bl.a. i förhållande till Totalministeriet), och med äkta engagemang. Skönmålar jag? Var medarbetarna tvehågsna eller rädda för Kajsa? Kändes det meningsfullt att gå till Totalstyrelsen?
Salongslejonet
Tack Prussiluskan, Petter Niklasson, doktor Råttofy, Peter Pan och Salongslejonet! Egentligen är det ingen konst att vara bloggredaktör när man har en så bra redaktion. Gullan har haft semester i flera veckor! Nu börjar det bli dags att kavla upp ärmarna igen. Det riktigt spritter i tangentryckarfingret! Har sagofigurerna några önskemål? Vad är det mest angelägna ämnet just nu?
måndag 5 april 2010
Doktor Råttofys testamente
Gullan kommer tyvärr med dåliga nyheter. Råttorna lämnar skeppet! Innan doktor Råttofy hoppade över bord lämnade han över denna betraktelse. Här kommer doktorns avskedshälsning till Totalstyrelsen.
Måns hade tillsammans med sitt hov av inställsamt spinnande katter scenen för sig själv under en hel dag. Sagofigurerna åsåg med förvåning skådespelet. De noterade att Måns röst inte var lika bärig som tidigare. Min starka instinkt sade mig att Måns inte längre själv riktigt längre trodde på vad han stod och predikade. Han lyckades dock framföra sin pamflett, allt i enlighet med det libretto han själv plitat ihop, ackompanjerat av pratavdelningens professionella scenografi. Men budskapet var genomskinligt. Ja, hela Måns var genomskinlig, där han stod i sina kläder, som inte längre var nya, utan desamma som de varit alltsedan han klev in i sagovärlden. Kostymen var maläten lik gammal rekvisita från teaterns forna glansdagar. Det fanns unket teaterdamm kvar och malen klamrade sig fast i väven trots att han ivrigt och i ståndaktig pose försökte vifta bort dem och få sagofigurerna att inte lägga märke till hur illa det var ställt med utstyrseln. Lagat och lappat. Den av tidigare långt mer blygsamma härförare uppburna vackra kostymen, och som han väl kunde ha använt i sin aria i slutet av denna första akt, var illa tilltufsad. Jag undrade i mitt stilla sinne vad som hade förevarit. En massaker måhända på tidigare medlemmar av den gamla pratavdelningen och lojala sagofigurer som intet ont anande deltog i föregångarens strävan mot en Totalstyrelse med mer empatiska och mänskliga drag. Det nya budskapet saknade allt detta. I synnerhet mänsklighet, i såväl bokstavlig som bildlig bemärkelse, saknades med bländande tydlighet. Det som sagofigurerna hade lärt sig känna som en uppriktig del av sig själva. Som de trivdes med och kände sig ärliga med. De nya mantran, som visserligen är tre och goda ting i sig, klingade falskt. Fiolerna var ostämda och även harporna.
Måns lyckades inte hålla i både taktpinnen och samtidigt framföra sitt egenkomponerade epos, som trots sitt vällovliga innehåll hade ekande drag av pekoral över sig. Sagofigurerna häpnade inte längre över detta, utan lutade sig bakåt och tänkte på tider som varit, inte för så mycket länge sedan. Tider som hade något fräscht och modernt över sig. Det "nya" som ny framförs känns som en strävan bakåt. Mot tider som vi alla trodde var svunna och nästan glömda. Det känns stelt och som en karikatyr. Idealiserat men livlöst, ja faktiskt dött likt granitskulpturer hugga utan en skicklig hantverkares känsliga hand.
Ett gott råd till Måns om han vill fortsätta sitt värv: Låt librettisterna arbeta efter de professionella regler som de förvärvat genom god utbildning och stilkänsla. Lyssna på dina goda musiker vars instrument av bästa mästare du förpassat ut i den kyliga senvinternatten. Låt dem få stämma sina instrument och lära ut denna konst och god uppförandepraxis till de nya yngre som skall fylla frånfallna musikers pulter. Håll i den baton som du är bra på och få din orkester att spela inte bara det som är av gammal god kvalitet, utan även nytt. Med koordination och samtidigt med levande glädje. Och sjung dina arior i det tonläge där din röst bär. För din röst har sitt register där den klingar vackert, säkert. Vill jag tro. Och då skall du ha alla med dig.
Med sorg i hjärtat undrar jag nu om inte skeppet på vilket scenen utspelar sig har sprungit för mycket läck. Länspumparna går varma för att hålla undan det kalla havsvattnet, som strömmar in i en allt stridare ström. Holländaren sjunger för full hals men det räcker inte för att besättning och djur skall finna honom trovärdig. Just detta är nyckelordet som hörs i de nya ariorna. Men som saknar det fundament som ordet måste vila på. Redan har några lämnat skeppet. Och detta är det första tecknet på en annalkande förlisning. Livbåtar kommer att halas ner men de förmår inte ta med sig alla som befinner sig ombord. De kan inte ensamma fullfölja det uppdrag som expeditionen var satt att utföra. Och inte de som är kvar på skeppet heller. Kommer den stolte att följa med sitt skepp i djupet? När alla råttor och deras efterföljare lämnat det? Eller skall han lyckas få dem som nu är kvar att i samlad styrka täta de läckor som uppstått och ånyo få skeppet på rätt köl?
För detta krävs andra tonarter. Tonarter som vi alla kan känna igen. Inte falskt jamande katter som ingen i längden kan fördra. Eller lämnar han långt före de sista tillsammans med sina kadrer av styrmän, tedrickare och okvalificerade chiefer sitt skepp som driver på det stormande havet med sina brutna master och vordna apatiska sagofigurer, vars oduglighet enligt hans förmenande var orsaken till att skeppet, trots hans tydliga order och kompassangivelser inte for i den riktning som han avsåg. Jag kan och vågar inte sia därom. Tiden får utvisa detta. Men sagofigurerna kommer hursomhelst att lida, de flesta i tysthet och med stolthet över det som trots allt har åstadkommits på tidigare expeditioner.
Doktor Råttofy har nu fått kännedom om ett stort och mumsigt förråd med härlig alldeles nymognad ost. Det kommer att bli kalas. Och kanske kommer en del inbjudningar till ostfrossa för hugade.
Doktor Råttofy ber att få tacka för sig och kommer att beskåda den fortsatta händelseutvecklingen på avstånd. Via depescher och kommunikéer om hur händelserna fortskrider. Det är inte med någon som helst glädje detta sker. Det är med stor sorg och medkänsla om dem som med förnöjsamhet och stor fördragsamhet strävar vidare, i hopp om nya bättre tider.
Doktor Råttofy vill ge alla dem, som kan få skeppet på rätt köl och att på nytt hissa sina stolta segel och sin vackra flagg, i riktning mot det land där människor lever i lycka och utan ondska till följd av oförnuft och likgiltighet, alla sina varma tankar. Ett land där alla sagofigurer, med och utan vita rockar, och utan intetsägande titlar gör sitt värv för det goda.
Så ... på med livvästen ... plums ... brr ...lite kallt men ... oj se där ... där är ju min flotte: mot Västgöta Kloster!!! - Ack, om jag inte vore så blödig ... kommer sakna alla söta och fina katter som jag lärt känna. Men se där, där är ju några andra av mina artfränder. Det fanns ingen plats för er längre? Konstigt att människan inte kan lära sig att vi faktiskt behövs. Men vi kommer tillbaks. Undrar om inte någon till av oss just nu är i färd med att hoppa från relingen ut i det kalla havet för att simma mot flotten. Tycker mig se någon i dimman ... usch det luktar riktigt fränt om denna etterånga som släppts ut i bloggosfären.
Gullan beklagar avhoppet, men önskar doktor Råttofy lycka till på Västgöta kloster. Alla söta fina katter kommer att sakna dig!
Måns hade tillsammans med sitt hov av inställsamt spinnande katter scenen för sig själv under en hel dag. Sagofigurerna åsåg med förvåning skådespelet. De noterade att Måns röst inte var lika bärig som tidigare. Min starka instinkt sade mig att Måns inte längre själv riktigt längre trodde på vad han stod och predikade. Han lyckades dock framföra sin pamflett, allt i enlighet med det libretto han själv plitat ihop, ackompanjerat av pratavdelningens professionella scenografi. Men budskapet var genomskinligt. Ja, hela Måns var genomskinlig, där han stod i sina kläder, som inte längre var nya, utan desamma som de varit alltsedan han klev in i sagovärlden. Kostymen var maläten lik gammal rekvisita från teaterns forna glansdagar. Det fanns unket teaterdamm kvar och malen klamrade sig fast i väven trots att han ivrigt och i ståndaktig pose försökte vifta bort dem och få sagofigurerna att inte lägga märke till hur illa det var ställt med utstyrseln. Lagat och lappat. Den av tidigare långt mer blygsamma härförare uppburna vackra kostymen, och som han väl kunde ha använt i sin aria i slutet av denna första akt, var illa tilltufsad. Jag undrade i mitt stilla sinne vad som hade förevarit. En massaker måhända på tidigare medlemmar av den gamla pratavdelningen och lojala sagofigurer som intet ont anande deltog i föregångarens strävan mot en Totalstyrelse med mer empatiska och mänskliga drag. Det nya budskapet saknade allt detta. I synnerhet mänsklighet, i såväl bokstavlig som bildlig bemärkelse, saknades med bländande tydlighet. Det som sagofigurerna hade lärt sig känna som en uppriktig del av sig själva. Som de trivdes med och kände sig ärliga med. De nya mantran, som visserligen är tre och goda ting i sig, klingade falskt. Fiolerna var ostämda och även harporna.
Måns lyckades inte hålla i både taktpinnen och samtidigt framföra sitt egenkomponerade epos, som trots sitt vällovliga innehåll hade ekande drag av pekoral över sig. Sagofigurerna häpnade inte längre över detta, utan lutade sig bakåt och tänkte på tider som varit, inte för så mycket länge sedan. Tider som hade något fräscht och modernt över sig. Det "nya" som ny framförs känns som en strävan bakåt. Mot tider som vi alla trodde var svunna och nästan glömda. Det känns stelt och som en karikatyr. Idealiserat men livlöst, ja faktiskt dött likt granitskulpturer hugga utan en skicklig hantverkares känsliga hand.
Ett gott råd till Måns om han vill fortsätta sitt värv: Låt librettisterna arbeta efter de professionella regler som de förvärvat genom god utbildning och stilkänsla. Lyssna på dina goda musiker vars instrument av bästa mästare du förpassat ut i den kyliga senvinternatten. Låt dem få stämma sina instrument och lära ut denna konst och god uppförandepraxis till de nya yngre som skall fylla frånfallna musikers pulter. Håll i den baton som du är bra på och få din orkester att spela inte bara det som är av gammal god kvalitet, utan även nytt. Med koordination och samtidigt med levande glädje. Och sjung dina arior i det tonläge där din röst bär. För din röst har sitt register där den klingar vackert, säkert. Vill jag tro. Och då skall du ha alla med dig.
Med sorg i hjärtat undrar jag nu om inte skeppet på vilket scenen utspelar sig har sprungit för mycket läck. Länspumparna går varma för att hålla undan det kalla havsvattnet, som strömmar in i en allt stridare ström. Holländaren sjunger för full hals men det räcker inte för att besättning och djur skall finna honom trovärdig. Just detta är nyckelordet som hörs i de nya ariorna. Men som saknar det fundament som ordet måste vila på. Redan har några lämnat skeppet. Och detta är det första tecknet på en annalkande förlisning. Livbåtar kommer att halas ner men de förmår inte ta med sig alla som befinner sig ombord. De kan inte ensamma fullfölja det uppdrag som expeditionen var satt att utföra. Och inte de som är kvar på skeppet heller. Kommer den stolte att följa med sitt skepp i djupet? När alla råttor och deras efterföljare lämnat det? Eller skall han lyckas få dem som nu är kvar att i samlad styrka täta de läckor som uppstått och ånyo få skeppet på rätt köl?
För detta krävs andra tonarter. Tonarter som vi alla kan känna igen. Inte falskt jamande katter som ingen i längden kan fördra. Eller lämnar han långt före de sista tillsammans med sina kadrer av styrmän, tedrickare och okvalificerade chiefer sitt skepp som driver på det stormande havet med sina brutna master och vordna apatiska sagofigurer, vars oduglighet enligt hans förmenande var orsaken till att skeppet, trots hans tydliga order och kompassangivelser inte for i den riktning som han avsåg. Jag kan och vågar inte sia därom. Tiden får utvisa detta. Men sagofigurerna kommer hursomhelst att lida, de flesta i tysthet och med stolthet över det som trots allt har åstadkommits på tidigare expeditioner.
Doktor Råttofy har nu fått kännedom om ett stort och mumsigt förråd med härlig alldeles nymognad ost. Det kommer att bli kalas. Och kanske kommer en del inbjudningar till ostfrossa för hugade.
Doktor Råttofy ber att få tacka för sig och kommer att beskåda den fortsatta händelseutvecklingen på avstånd. Via depescher och kommunikéer om hur händelserna fortskrider. Det är inte med någon som helst glädje detta sker. Det är med stor sorg och medkänsla om dem som med förnöjsamhet och stor fördragsamhet strävar vidare, i hopp om nya bättre tider.
Doktor Råttofy vill ge alla dem, som kan få skeppet på rätt köl och att på nytt hissa sina stolta segel och sin vackra flagg, i riktning mot det land där människor lever i lycka och utan ondska till följd av oförnuft och likgiltighet, alla sina varma tankar. Ett land där alla sagofigurer, med och utan vita rockar, och utan intetsägande titlar gör sitt värv för det goda.
Så ... på med livvästen ... plums ... brr ...lite kallt men ... oj se där ... där är ju min flotte: mot Västgöta Kloster!!! - Ack, om jag inte vore så blödig ... kommer sakna alla söta och fina katter som jag lärt känna. Men se där, där är ju några andra av mina artfränder. Det fanns ingen plats för er längre? Konstigt att människan inte kan lära sig att vi faktiskt behövs. Men vi kommer tillbaks. Undrar om inte någon till av oss just nu är i färd med att hoppa från relingen ut i det kalla havet för att simma mot flotten. Tycker mig se någon i dimman ... usch det luktar riktigt fränt om denna etterånga som släppts ut i bloggosfären.
Gullan beklagar avhoppet, men önskar doktor Råttofy lycka till på Västgöta kloster. Alla söta fina katter kommer att sakna dig!
måndag 29 mars 2010
Kärlekens lov
Tro. Äntligen stod Måns i talarstolen. Nysvärtade morrhår och ny fin rosa rosett, matchande dagens profilfärg. Strikt, allvarlig och sträng hälsade han alla sagofigurer välkomna till Björntjänst 2010. Förhoppningsfullt spetsade Gullan öronen. Totalstyrelsen gör skillnad. …tydlighet. …länka. …samarbete. …integrering. ..stuprör. …nyfikenhet. …befrukta. ..saklighet. …borg. …trovärdighet. …historiskt. …göra skillnad. …strul. …osäkerhet. ….frågor. …ansvar. …länka. …kraft. …mod. ...tålamod. …tålamod. …tålamod. Någonstans där tror Gullan att hon somnade tryggt invaggad i vissheten om att intet nytt eller klarläggande var att vänta under dagen. Trots ett ambitiöst och omväxlande program med de vackra orden presenterade i en mängd tjusiga format blev det inte tydligare än så. Pelle, Bill O´bull, Lilla Vargen, Filifjonkan, Prinsen, Måna, Dennis och Strålflickan. På film, på led, på G! Upprepande samma ord live och på film. De har alla lärt sig läxan. Troligen upprepar de maniskt lösenorden även om de skulle bli väckta mitt i natten. Det enda gnisslet som kan höras från borgens vindbrygga kommer från de mossiga, otacksamma, icke förändrings-benägna och knorrande medarbetarna, som bara intresserar sig för cykelställsfrågorna. Hur ska det gå? Även Moses i öknen hade svårt att behålla tålamodet med de tvivlande massorna...
Gullan satt och funderade över varför budskapet inte når fram?. Vad behövs för att göra ett budskap trovärdigt? Vackra, välformulerade ord är inte tillräckligt. Inte heller smicker. Hur skapas tillit till budbäraren? Intet är nytt under solen. Redan Palle (1 kor. 13: 1 – 2) filosoferade över detta när han formulerade sina mejl till russinen; Om jag talade både änglars och människors tungomål, men inte hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men inte hade kärlek, så vore jag intet… Management enligt aposteln: En varm budbärare som talade med oss istället för till oss skulle kunna få berget att komma till Muhammed. Berg är till för att flyttas!
Totalministern talade också till oss och förmedlade sin syn på Totalstyrelsens uppdrag. Uppdraget är att förverkliga alliansens politik. Gullan hade tidigare inte tänkt på myndigheten som en del i valrörelsen eller på oss sagofigurer som valarbetare Gullan kan nu föreställa sig valaffischerna med allianspartiernas loggor: Totalstyrelsen gör skillnad!
Hopp? Storytelling… Inte behövs det någon dyr konsult för att lära sagofigurerna något om ordets makt. Berättelser, sagor, fabler och serier. Sagofigurerna på Totalstyrelsen vet precis hur man bygger upp en bra historia och hur den rollbesätts – utan att ens behöva använda ord på främmande språk. Storytelling.. Programkommittén hade inte behövt gå över ån efter sagoberättare. Gullan et alia har hållit på med det i månader! Ledartruppen hade uppenbarligen själva inspirerats av historieberättandets konst i sina försök att beskriva Totalstyrelsen som ett djur. Djuren är ju också människor! Ja, det är ju vad de är i fablernas värld – i fablernas värld!
Kärlek! Strömmingsfesten blev en lyckad tillställning. En könsöverskridande konferencier med lättklädda bunnyboys – dock utan kaninöron – lotsade oss igenom den goda middagen, som kröntes av klassisk glassparad nedför trappan i Blå hallen. Det var verkligen ett lyckokast att låta A R ansvara för underhållningen. Tack!
Gullan satt och funderade över varför budskapet inte når fram?. Vad behövs för att göra ett budskap trovärdigt? Vackra, välformulerade ord är inte tillräckligt. Inte heller smicker. Hur skapas tillit till budbäraren? Intet är nytt under solen. Redan Palle (1 kor. 13: 1 – 2) filosoferade över detta när han formulerade sina mejl till russinen; Om jag talade både änglars och människors tungomål, men inte hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men inte hade kärlek, så vore jag intet… Management enligt aposteln: En varm budbärare som talade med oss istället för till oss skulle kunna få berget att komma till Muhammed. Berg är till för att flyttas!
Totalministern talade också till oss och förmedlade sin syn på Totalstyrelsens uppdrag. Uppdraget är att förverkliga alliansens politik. Gullan hade tidigare inte tänkt på myndigheten som en del i valrörelsen eller på oss sagofigurer som valarbetare Gullan kan nu föreställa sig valaffischerna med allianspartiernas loggor: Totalstyrelsen gör skillnad!
Hopp? Storytelling… Inte behövs det någon dyr konsult för att lära sagofigurerna något om ordets makt. Berättelser, sagor, fabler och serier. Sagofigurerna på Totalstyrelsen vet precis hur man bygger upp en bra historia och hur den rollbesätts – utan att ens behöva använda ord på främmande språk. Storytelling.. Programkommittén hade inte behövt gå över ån efter sagoberättare. Gullan et alia har hållit på med det i månader! Ledartruppen hade uppenbarligen själva inspirerats av historieberättandets konst i sina försök att beskriva Totalstyrelsen som ett djur. Djuren är ju också människor! Ja, det är ju vad de är i fablernas värld – i fablernas värld!
Kärlek! Strömmingsfesten blev en lyckad tillställning. En könsöverskridande konferencier med lättklädda bunnyboys – dock utan kaninöron – lotsade oss igenom den goda middagen, som kröntes av klassisk glassparad nedför trappan i Blå hallen. Det var verkligen ett lyckokast att låta A R ansvara för underhållningen. Tack!
onsdag 24 mars 2010
Vårdagjämning
Gullan vill gärna tro att vi går mot ljusare tider. Finns det någon antydan om töväder? Det är dags att samla på vårtecken! Veckans gästbloggare är som motvikt till vårkänslorna dystopisk. Petter Niklasson (ibland kallad PN), en av bloggen trogna läsare och debattörer, bjuder ikväll på en betraktelse över makt, ledarskap och psykologi. Vad är det som gör att ingen ropar att kejsaren är naken?
Det talas och skrivs mycket om ledarskap nuförtiden. Man får intrycket att utvecklingen mot välfungerande organisationer och företag tagit stormsteg framåt på senare år och att just ledarskapet särskilt bidragit till det. Det finns en viss fokusering på de mer psykologiska faktorerna i ledarskapet. På näringslivsbilagorna i DN och SvD dyker då och då intervjuer upp med ledare som ”lyckats” och vi får ta del av deras bästa knep i en ”tipsruta”. Man ska vara tydlig som chef men mycket annat fordras också. Det allt överskuggande budskapet är att den ledare som inte lyssnar och inte kan ta kritik är dödsdömd. Det ”mjuka” ledarskapet med empati, tillit och delaktighet har istället framtiden för sig. I en sådan miljö trivs medarbetarna vilket leder till ökad arbetsglädje och kreativitet. Men ibland undrar jag om det är en beskrivning av en dröm, av organisationernas Sörgården. Nej, drömmen finns i verkligheten. Jag vet det för andra har berättat det för mig.
”Vi fäster särskild vikt vid sökandens personliga egenskaper”. Inkännandet är en viktig egenskap för en chef. Det är grunden för alla andra förmågor som också krävs men vad hjälper ”tydlighet” om inte dessa andra förmågor finns? Utan inkännande blir den högste befattningshavaren i en organisation den ende som inte får feedback på sitt eget beteende. Av alla andra medarbetare ställs krav på reflektion och mottaglighet för förändringar men inte på ledaren. Det ligger något paradoxalt i det eftersom denne person är den medarbetare vars reflektion och bearbetning skulle ge störst effekt i organisationen. Är inte ledaren mottaglig blir en sådan signal, framförd av någon i beroendeställning, definierad som en ovänlig handling. Kritik eller bara ”fel” synpunkter, är direkt ohövligt och whistleblowers ska vi inte ens tala om. Fjäsk och inställsamhet fungerar däremot något bättre.
I avsaknad av nödvändig personlig återkoppling uppstår med årens lopp så småningom det som vi så väl känner till; först en verklighetsfrämmande bild av omvärlden, som det där faxet från ledningen för Estonias rederi på olycksnatten 1994 när man som enda budskap skrev att fartyget var försäkrat till fulla värdet, eller som när Silvio Berlusconi sa till jordbävningsoffren att de kunde väl leka att de var på utflykt när de tvingades bo i tält, eller varför inte hänvisa till kung Carl Gustavs alla grodor. En felaktig självbild i form av ett upphöjande av det egna jaget i förhållande till andra uppstår. Denna bild blir således inte föremål för omvärdering, de psykologiska mekanismerna i detta är så starka att t.o.m. helt uppenbara misstag och felbedömningar kan omtolkas till att bli andras misstag och felbedömningar. Annars skulle bubblan spricka och ledningens auktoritet ifrågasättas, den ledning som uppfattar makten så ljuv att mycket energi och tankemöda läggs ner bara för att klamra sig fast vid den. Så parallellt med den aningslösa verklighetsfrämmande sidan finns också förslagenhet och list, en komplicerad bild.
En sådan ledarstil är föråldrad på 2010-talet. Den var för övrigt passé redan för 15-20 år sedan. Alla vet det egentligen och det är inget nytt. Varför finns då sådana ledningar fortfarande kvar? Det är en intressant och viktig fråga med många bottnar; beteendevetenskapligt, politiskt, demokratiskt. Så var är vårtecknen? Jag ser dem inte. Det är alldeles för kallt och ett tjockt lager snö täcker marken.
Petter Niklasson
Det talas och skrivs mycket om ledarskap nuförtiden. Man får intrycket att utvecklingen mot välfungerande organisationer och företag tagit stormsteg framåt på senare år och att just ledarskapet särskilt bidragit till det. Det finns en viss fokusering på de mer psykologiska faktorerna i ledarskapet. På näringslivsbilagorna i DN och SvD dyker då och då intervjuer upp med ledare som ”lyckats” och vi får ta del av deras bästa knep i en ”tipsruta”. Man ska vara tydlig som chef men mycket annat fordras också. Det allt överskuggande budskapet är att den ledare som inte lyssnar och inte kan ta kritik är dödsdömd. Det ”mjuka” ledarskapet med empati, tillit och delaktighet har istället framtiden för sig. I en sådan miljö trivs medarbetarna vilket leder till ökad arbetsglädje och kreativitet. Men ibland undrar jag om det är en beskrivning av en dröm, av organisationernas Sörgården. Nej, drömmen finns i verkligheten. Jag vet det för andra har berättat det för mig.
”Vi fäster särskild vikt vid sökandens personliga egenskaper”. Inkännandet är en viktig egenskap för en chef. Det är grunden för alla andra förmågor som också krävs men vad hjälper ”tydlighet” om inte dessa andra förmågor finns? Utan inkännande blir den högste befattningshavaren i en organisation den ende som inte får feedback på sitt eget beteende. Av alla andra medarbetare ställs krav på reflektion och mottaglighet för förändringar men inte på ledaren. Det ligger något paradoxalt i det eftersom denne person är den medarbetare vars reflektion och bearbetning skulle ge störst effekt i organisationen. Är inte ledaren mottaglig blir en sådan signal, framförd av någon i beroendeställning, definierad som en ovänlig handling. Kritik eller bara ”fel” synpunkter, är direkt ohövligt och whistleblowers ska vi inte ens tala om. Fjäsk och inställsamhet fungerar däremot något bättre.
I avsaknad av nödvändig personlig återkoppling uppstår med årens lopp så småningom det som vi så väl känner till; först en verklighetsfrämmande bild av omvärlden, som det där faxet från ledningen för Estonias rederi på olycksnatten 1994 när man som enda budskap skrev att fartyget var försäkrat till fulla värdet, eller som när Silvio Berlusconi sa till jordbävningsoffren att de kunde väl leka att de var på utflykt när de tvingades bo i tält, eller varför inte hänvisa till kung Carl Gustavs alla grodor. En felaktig självbild i form av ett upphöjande av det egna jaget i förhållande till andra uppstår. Denna bild blir således inte föremål för omvärdering, de psykologiska mekanismerna i detta är så starka att t.o.m. helt uppenbara misstag och felbedömningar kan omtolkas till att bli andras misstag och felbedömningar. Annars skulle bubblan spricka och ledningens auktoritet ifrågasättas, den ledning som uppfattar makten så ljuv att mycket energi och tankemöda läggs ner bara för att klamra sig fast vid den. Så parallellt med den aningslösa verklighetsfrämmande sidan finns också förslagenhet och list, en komplicerad bild.
En sådan ledarstil är föråldrad på 2010-talet. Den var för övrigt passé redan för 15-20 år sedan. Alla vet det egentligen och det är inget nytt. Varför finns då sådana ledningar fortfarande kvar? Det är en intressant och viktig fråga med många bottnar; beteendevetenskapligt, politiskt, demokratiskt. Så var är vårtecknen? Jag ser dem inte. Det är alldeles för kallt och ett tjockt lager snö täcker marken.
Petter Niklasson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
