Totalstyrelsens nya personalchef är en muminmamma! Gullan känner inte henne ännu, men hon talar och ser ut som direkt kommen från Mumindalen. Det skänker hopp till oss alla små sagofigurer i fablernas värld! Den goda moderns ledarskap. Muminmamman tror allt gott om sina barn. Hon ger oss rörelseutrymme och möjligheter att i trygga former pröva våra vingar. Hon tror oss om att kunna lösa de flesta problem, men stöttar och hjälper med små medel när vi kommer i beråd. Hon vill att vi ska utvecklas och kunna stå på egna ben. Hon har alla de verktyg vi kan behöva i sin stora handväska. Det finns inget kontrollerande eller fördömande i hennes ledarskap. Ömsesidig respekt och tillit är hennes valspråk.
Muminmamman kommer nog att ta fram den stora kvasten och sopa iväg de enerverande hattifnattarna från Galej! Inte behövs de när Muminmamman har kommit hem. Hon tycker att de sprider negativ energi och stör vår lek. Hattifnattarna har säkert tjänat ihop tillräckligt med pengar på oss nu och kan dra vidare till en annan dal.
Ja, även om Muminmamman är tålig och mild så kan hon peka med hela handväskan! Hon kommer att göra upp med all ängslighet. En organisation där alla går om kring och planerar sina drag i förhållande till hur de ska tas emot på högsta ort stagnerar. I vissa lägen måste det finnas mod och utrymme att agera utan förankring in absurdum.
Och när det inte blir bra, när vi misslyckas då finns hon där. Muminmamman kommer att bjuda på hallonsaft, bullar och tillit till att det blir bättre nästa gång. När Muminmamman städat färdigt kanske Gullan törs komma ut ur garderoben?
söndag 22 augusti 2010
söndag 4 juli 2010
En sommarsaga
Ted Ström har sin Vintersaga, men Gullan ska berätta en sommarsaga. När ledande politiker, journalister och myndigheter frotterar sig och byter varumärken med varandra i Almedalen bjuder Gullan på denna föreställning för er som inte får vara med.
Tänk er ett land. Tänk er ett land i långt upp i norr med lång erfarenhet av demokrati och god byråkratisk ordning. Tänk er att i detta land finns en myndighet med ansvar för hälso- och sjukvård och socialtjänst. Chefen för denna myndighet är en kvinna med socialt patos. Detta patos delar hon med sin man som är en engagerad företrädare för en intresseorganisation. Tänk er att denna organisation arbetar intensivt för att ändra reglerna för adoption och konstgjord befruktniong så att det ska bli möjligt för även äldre par att bli föräldrar. Man menar från organisationens sida att bestämmelserna på detta område är åldersdiskriminerade.
Föreställ er sedan att man på hustruns myndighet - på hennes initiativ - utreder frågan om rätten till adoption m.m. för personer över 45 år. Utredningen utförs som ett prioriterat arbete på myndigheten och resurser satsas för att snabbt komma fram till ett resultat. Utredningen presenteras med buller och bång på utsatt tid. Föga förvånande kommer utredningen fram till att det finns vissa olikheter i tillämpningen av reglerna i landet och att reglerna innebär att äldre personer diskrimineras. Myndighetschefen uttalar sig i media och betonar att detta inte är acceptabelt; lagstiftningen måste ändras.
Försök sedan föreställa er reaktionerna internt på myndigheten. Ojdå! Är detta en fråga för vår myndighet? De andra byråkraterna på myndigheten känner sig tagna på sängen eftersom resultatet inte remitterats internt. Ingen har fått möjlighet att komma med synpunkter utifrån sin kompetens. Inte ens de största experterna i frågan – det särskilda rådet för adoption – har fått uttala sig. Det framgår inte heller att utredarna har funderat över vilka konsekvenser utredningens förslag har för barnen. Byråkraterna, som trodde att barnperspektivet var ett honnörsord för myndigheten, förlorar fotfästet för en stund.
I detta land finns kunniga och grävande journalister som är speciellt utbildade för att granska makten i landet. Tänk er att de väljer att blunda för kopplingen mellan intresseorganisationen och myndigheten.
Vilken tur att detta tankeexperiment bara är en saga! För något sådanta land finns väl knappast? Inte heller sådana politiker, journalister eller myndighetspersoner…
Tänk er ett land. Tänk er ett land i långt upp i norr med lång erfarenhet av demokrati och god byråkratisk ordning. Tänk er att i detta land finns en myndighet med ansvar för hälso- och sjukvård och socialtjänst. Chefen för denna myndighet är en kvinna med socialt patos. Detta patos delar hon med sin man som är en engagerad företrädare för en intresseorganisation. Tänk er att denna organisation arbetar intensivt för att ändra reglerna för adoption och konstgjord befruktniong så att det ska bli möjligt för även äldre par att bli föräldrar. Man menar från organisationens sida att bestämmelserna på detta område är åldersdiskriminerade.
Föreställ er sedan att man på hustruns myndighet - på hennes initiativ - utreder frågan om rätten till adoption m.m. för personer över 45 år. Utredningen utförs som ett prioriterat arbete på myndigheten och resurser satsas för att snabbt komma fram till ett resultat. Utredningen presenteras med buller och bång på utsatt tid. Föga förvånande kommer utredningen fram till att det finns vissa olikheter i tillämpningen av reglerna i landet och att reglerna innebär att äldre personer diskrimineras. Myndighetschefen uttalar sig i media och betonar att detta inte är acceptabelt; lagstiftningen måste ändras.
Försök sedan föreställa er reaktionerna internt på myndigheten. Ojdå! Är detta en fråga för vår myndighet? De andra byråkraterna på myndigheten känner sig tagna på sängen eftersom resultatet inte remitterats internt. Ingen har fått möjlighet att komma med synpunkter utifrån sin kompetens. Inte ens de största experterna i frågan – det särskilda rådet för adoption – har fått uttala sig. Det framgår inte heller att utredarna har funderat över vilka konsekvenser utredningens förslag har för barnen. Byråkraterna, som trodde att barnperspektivet var ett honnörsord för myndigheten, förlorar fotfästet för en stund.
I detta land finns kunniga och grävande journalister som är speciellt utbildade för att granska makten i landet. Tänk er att de väljer att blunda för kopplingen mellan intresseorganisationen och myndigheten.
Vilken tur att detta tankeexperiment bara är en saga! För något sådanta land finns väl knappast? Inte heller sådana politiker, journalister eller myndighetspersoner…
tisdag 8 juni 2010
Patientsäkerhetslagen är ett jävla skit, men nu har vi baxat den ända hit!
Om nu Totalministern varit en man som använde sådana kraftuttryck så kanske han hade uttryckt sig på det sättet idag. Det måste i alla fall ha varit med en sådan känsla han skrev (under) den bleka repliken i DN. Inte kom den till som resultaten av någon politisk vision i alla fall. Pliktskyldigast försöker han hävda att HSAN:s ordförande, här gemenligen kallad Pippi, kommit med sakfel i fredagens artikel. Detta trots att det är ganska uppenbart att Pippi har mycket större kunskap om vad som egentligen står i lagförslaget än förslagsläggaren själv.
Gullan tycker att det hade varit snyggt om Totalministern så här i elfte timmen hade bemödat sig om att på ett seriöst sätt försöka förklara vilka som är de stora fördelarna med reformen. Ministerns artikel inleds med orden "Den nya patientsäkerhetslagen skapar förutsättningar för en säkrare vård." I artikeln förklaras inte på vilket sätt säkrare vård ska uppnås genom den nya lagen. Det finaste han kunde säga om lagen var att den inte är riktigt färdig ännu. Att möjligheten att överklaga snarast ska införas. Varför lagen måste träda ikraft innan den är helt genomarbetad framkommer inte. Istället fortsätter Totalministern att sprida dimridåer för verklighetens folk. Som en brukspatron med fet cigarr sitter Totalministern och puffar rökmoln efter rökmoln över allmänheten.
Puff! Han påstår att det inte finns någon överklagandemöjlighet i befintlig lagstiftning heller. Ja, det är sant när det gäller den typ av klagomål till Totalstyrelsen som i framtiden ska bli huvudspåret. Men dagens anmälningar till HSAN kan överklagas av anmälaren och av den som blir anmäld. Precis den typ av överklagandemöjlighet som Pippi efterlyser i sin debattartikel.
Puff! Totalministern påstår att det visst framgår vem som ska be patienten om ursäkt ifall något går fel i vården, nämligen vårdgivaren. Vårdgivaren är t.ex. ett landsting eller ett företag som bedriver hälso- och sjukvård. Patienten ska alltså få en ursäkt från företagsledningen. Pippi efterlyser i sin artikel ett personligt ansvar. Hon redogör för de mekanismer som gör det möjligt för en person att förlåta och gå vidare. Så här skriver Pippi:
Den drabbades upprättelse förutsätter att den som har gjort fel erkänner detta och därmed den drabbades lidande. Genom att göra felet känt och ta på sig skulden har den felande tagit sitt ansvar. Den drabbade får därmed bekräftat att hans/hennes lidande räknas, vilket är förutsättningen för att kunna förlåta den felaktiga handlingen. Den felande, å sin sida, har genom sitt ansvarstagande förtjänat den drabbades förlåtelse och kan på så sätt ”förlåta sig själv”. Att personalen på detta sätt tar sitt ansvar är oerhört viktigt för förtroendet för vården
Inne i dimman sitter Totalministern och hävdar att verklighetens folk ska nöja sig med en ursäkt från en organisation.
Puff! Utan att förklara på vilket sätt, hävdar Totalministern att det kommer att bli lättare att återkalla yrkeslegitimationer. Nåväl, det är väl bra. De flesta felhändelserna i vården som drabbar patienterna kommer dock även i fortsättningen inte vara av sådan karaktär att deslegitimering blir aktuellt. Med den nya lagen kommer det inte att finnas någon i lag reglerad påföljd för den som gör sig skyldig till fel i yrkesutövningen. Det kommer inte att finnas någon påföljd alls att ta till förrän en yrkesutövare har så stora problem att prövotid eller återkallelse av legitimation kan övervägas. I det läget erbjuder den nya lagen några skärpningar – trots att inte är de så kallade ”riskindividerna” som orsakar det stora antalet skador i vården.
Gullan anser att det finns en hel del demokratiska brister i hur lagförslag tas fram, presenteras och genomförs. Det framstår inte som viktigt för lagstiftaren att på ett ärligt sätt redovisa tankarna bakom nya reformer och konsekvenserna av dem. Det är osäkert hur medveten mörkläggningsstrategin är. Kanske har politikerna hamnat i händerna på sina egna kommunikationsstrateger? Lättsamma powerpointvänliga presentationer av nya reformer blivit så införlivad i politiken att det blivit en ryggmärgsreflex. Media tar tacksamt emot de lightversioner som presenteras och skriver lydigt ner de pratminus som hoppar ur munnen på politiker som presenterar nya förslag. Presentationen, förpackningen blir viktigare än det verkliga innehållet. Visar detta på respekt för verklighetens folk?
För övrigt präglas dagen av renodlad avundsjuka. Varför får Duktiga Annika bli sommarpratare och inte Gullan?!
Gullan tycker att det hade varit snyggt om Totalministern så här i elfte timmen hade bemödat sig om att på ett seriöst sätt försöka förklara vilka som är de stora fördelarna med reformen. Ministerns artikel inleds med orden "Den nya patientsäkerhetslagen skapar förutsättningar för en säkrare vård." I artikeln förklaras inte på vilket sätt säkrare vård ska uppnås genom den nya lagen. Det finaste han kunde säga om lagen var att den inte är riktigt färdig ännu. Att möjligheten att överklaga snarast ska införas. Varför lagen måste träda ikraft innan den är helt genomarbetad framkommer inte. Istället fortsätter Totalministern att sprida dimridåer för verklighetens folk. Som en brukspatron med fet cigarr sitter Totalministern och puffar rökmoln efter rökmoln över allmänheten.
Puff! Han påstår att det inte finns någon överklagandemöjlighet i befintlig lagstiftning heller. Ja, det är sant när det gäller den typ av klagomål till Totalstyrelsen som i framtiden ska bli huvudspåret. Men dagens anmälningar till HSAN kan överklagas av anmälaren och av den som blir anmäld. Precis den typ av överklagandemöjlighet som Pippi efterlyser i sin debattartikel.
Puff! Totalministern påstår att det visst framgår vem som ska be patienten om ursäkt ifall något går fel i vården, nämligen vårdgivaren. Vårdgivaren är t.ex. ett landsting eller ett företag som bedriver hälso- och sjukvård. Patienten ska alltså få en ursäkt från företagsledningen. Pippi efterlyser i sin artikel ett personligt ansvar. Hon redogör för de mekanismer som gör det möjligt för en person att förlåta och gå vidare. Så här skriver Pippi:
Den drabbades upprättelse förutsätter att den som har gjort fel erkänner detta och därmed den drabbades lidande. Genom att göra felet känt och ta på sig skulden har den felande tagit sitt ansvar. Den drabbade får därmed bekräftat att hans/hennes lidande räknas, vilket är förutsättningen för att kunna förlåta den felaktiga handlingen. Den felande, å sin sida, har genom sitt ansvarstagande förtjänat den drabbades förlåtelse och kan på så sätt ”förlåta sig själv”. Att personalen på detta sätt tar sitt ansvar är oerhört viktigt för förtroendet för vården
Inne i dimman sitter Totalministern och hävdar att verklighetens folk ska nöja sig med en ursäkt från en organisation.
Puff! Utan att förklara på vilket sätt, hävdar Totalministern att det kommer att bli lättare att återkalla yrkeslegitimationer. Nåväl, det är väl bra. De flesta felhändelserna i vården som drabbar patienterna kommer dock även i fortsättningen inte vara av sådan karaktär att deslegitimering blir aktuellt. Med den nya lagen kommer det inte att finnas någon i lag reglerad påföljd för den som gör sig skyldig till fel i yrkesutövningen. Det kommer inte att finnas någon påföljd alls att ta till förrän en yrkesutövare har så stora problem att prövotid eller återkallelse av legitimation kan övervägas. I det läget erbjuder den nya lagen några skärpningar – trots att inte är de så kallade ”riskindividerna” som orsakar det stora antalet skador i vården.
Gullan anser att det finns en hel del demokratiska brister i hur lagförslag tas fram, presenteras och genomförs. Det framstår inte som viktigt för lagstiftaren att på ett ärligt sätt redovisa tankarna bakom nya reformer och konsekvenserna av dem. Det är osäkert hur medveten mörkläggningsstrategin är. Kanske har politikerna hamnat i händerna på sina egna kommunikationsstrateger? Lättsamma powerpointvänliga presentationer av nya reformer blivit så införlivad i politiken att det blivit en ryggmärgsreflex. Media tar tacksamt emot de lightversioner som presenteras och skriver lydigt ner de pratminus som hoppar ur munnen på politiker som presenterar nya förslag. Presentationen, förpackningen blir viktigare än det verkliga innehållet. Visar detta på respekt för verklighetens folk?
För övrigt präglas dagen av renodlad avundsjuka. Varför får Duktiga Annika bli sommarpratare och inte Gullan?!
torsdag 3 juni 2010
Favorit i repris
Förresten! Ni hörde väl att Bror Räv skickade Sten Bäver och Charles Murmeldjur upp till de norrländska skogarna för att söka efter Pentti Varg? Långt norrut fick de åka. Men, de fann honom! Turligt nog för Pentti, som råkat ut för en liten avvikelse.. Och till all lycka för Vaccinationsstyrelsen, men inte lika roligt för det stora Nusse-sjukhuset.
Ve och fasa! Tänk om Bror Räv skickar bröderna Bäver efter Lilla Vargen också!
Här kommer en upptagning från säkerhetskamerorna i Läskiga skogen:
Till sist bjuder Gullan på en intressant debattartikel. Ni får inte heller missa Pippi Långstrump-pristagarens artikel i DN den 4 juni. Simma lugnt!
Ve och fasa! Tänk om Bror Räv skickar bröderna Bäver efter Lilla Vargen också!
Här kommer en upptagning från säkerhetskamerorna i Läskiga skogen:
Till sist bjuder Gullan på en intressant debattartikel. Ni får inte heller missa Pippi Långstrump-pristagarens artikel i DN den 4 juni. Simma lugnt!
lördag 29 maj 2010
torsdag 13 maj 2010
Ja visst gör det ont
när knoppar brister. All utveckling kostar på. Han kom som en vind. Vad bryr sig en vind om förbud? Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen som är mödan värd. Det är vår och Gullans ögon är känsliga för grönt och överkänsliga, rentav allergiska, mot utvecklingsprojekt. Dags att ställa sig i standbyläge.
Poesi hör våren till. Medan Gullan tar time-out kan bloggens läsare njuta av Ragnar Thoursies dikter. Han är en förebild för oss byråkrater med fäbless för det skrivna ordet. En sann hjälte, som i höstas - vid 90 års ålder- gav ut en ny diktsamling. Dikterna i samlingen Sånger från äldreomsorgen säger kanske mer om tillståndet i vård och omsorg än hundratals rapporter från Totalstyrelsen.
Föremål för omsorg
Vi gamla är föremål för omsorg.
visst är det underbart!
bara vi inte blir föremål
i omsorgen.
Men det våras även i äldreomsorgen:
Det ofattbara
Det vanliga, det ofattbara.
Tre gamlingar sitter framåtlutade i sin handikappbuss,
med öppen mun åser de undret.
Det är ett par dagar in i maj, vårmånaden,
undrens tid. På en natt har grönska fallit över träden.
I sjuttio, åttio år har de sett det återkomma,
ändå är de lika gripna nu som första gången.
Den plötsliga grönskan i träden en morgon i maj.
Det vanliga.
Det ofattbara.
Så skriver Ragnar Thoursie. Hej så länge, säger Gullan!
Poesi hör våren till. Medan Gullan tar time-out kan bloggens läsare njuta av Ragnar Thoursies dikter. Han är en förebild för oss byråkrater med fäbless för det skrivna ordet. En sann hjälte, som i höstas - vid 90 års ålder- gav ut en ny diktsamling. Dikterna i samlingen Sånger från äldreomsorgen säger kanske mer om tillståndet i vård och omsorg än hundratals rapporter från Totalstyrelsen.
Föremål för omsorg
Vi gamla är föremål för omsorg.
visst är det underbart!
bara vi inte blir föremål
i omsorgen.
Men det våras även i äldreomsorgen:
Det ofattbara
Det vanliga, det ofattbara.
Tre gamlingar sitter framåtlutade i sin handikappbuss,
med öppen mun åser de undret.
Det är ett par dagar in i maj, vårmånaden,
undrens tid. På en natt har grönska fallit över träden.
I sjuttio, åttio år har de sett det återkomma,
ändå är de lika gripna nu som första gången.
Den plötsliga grönskan i träden en morgon i maj.
Det vanliga.
Det ofattbara.
Så skriver Ragnar Thoursie. Hej så länge, säger Gullan!
lördag 1 maj 2010
Vakna Wolodarski!
I oktober 2006 lämnade patientdatautredningen sitt betänkande. Regeringen lämnade propositionen till riksdagen i mars 2008. Riksdagen röstade igenom lagförslaget i maj samma år. Patientdatalagen trädde i kraft den 1 juli 2008. Den 11 april 2010, tre och ett halvt år efter det att förslaget presenterades, skriver Peter Wolodarski en kritisk artikel om den relativt nya lagen. Men hallå!
Nu kan det ju hända att Peter Wolodarski tillhör en liten exklusiv skara journalister som faktiskt brydde sig om att beskriva den nya reformen redan på förslagsstadiet. I så fall ber Gullan om ursäkt för att hon drar hela media över en kam. Men så här ser det ofta ut! Den tredje statsmakten bryr sig inte om att hitta de intressanta knäckfrågorna i förslag till förändringar i lagstiftningen. Journalister orkar inte ta del av komplicerade avvägningar som inte ryms i ett normallångt pressmeddelande.
När det gäller patientdatalagen har Wolodarski helt rätt i att det finns en intressant debatt om integritet kontra patientsäkehet som är viktig att föra. Framförallt hade den varit viktig att lyfta fram i en allmän debatt i samband med remissbehandlingen av utredningens förslag. Det förekom nästan ingen mediabevakning alls i samband med införandet av patientdatalagen. I princip var det bara inom patientdatautredningen som denna debatt fördes och avvägningar gjordes. Nu blev den allmänna opinionen aldrig oroad och fick aldrig en chans att väga för och emot olika möjliga lösningar. Denna okunskap består eftersom landsting och andra vårdgivare, som Wolodarski helt riktigt påpekar, inte informerar sina patienter om hur de hanterar journalinformationen. Vårdgivarna sköter alltså inte sina uppgifter korrekt. Men gjorde den tredje statsmakten sitt jobb i samband med att reformen infördes?
I december 2008 lämnade patientsäkerhetsutredningen sitt betänkande. Regeringen lämnade nu i april förslaget till ny patientsäkerhetslag till riksdagen. Riksdagen väntas fatta beslut om den nya lagen den 15 juni 2010.
Gullan kan förutse vad Peter Wolodarski kommer att skriva i sin söndagskrönika i DN i april 2012. Han kommer att skriva om hur samma kvinna, nu med två barn i skolåldern, följt sin åldriga mor till sjukhuset efter att modern ramlat i hemmet. Läkaren på sjukhuset var stressad och slarvade med anamnes och inläsning av moderns journal och läkemedelslista. Hon missade därför att modern åt blodförtunnande läkemedel. Den behandling som modern nu fick på sjukhuset gavs inte med beaktande av detta. Modern fick en hjärnblödning och avled hastigt. Upprörd över moderns död och den nonchalanta behandlingen vill dottern göra en anmälan mot läkaren. Hon vill att någon ska ta ansvar för den felaktiga behandlingen. Hon tror att varningssystemet finns kvar och blir något förvånad över att hon inte kan göra en anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Istället får hon veta att hon ska anmäla händelsen till Totalstyrelsen. Ett halvår senare får kvinnan ett beslut från myndigheten. Totalstyrelsen konstaterar i beslutet att läkarens handläggning inte var helt lyckad, men att felet orsakades av brister i organisationen, brister i rutinerna för hantering av läkemedel och brister i journalsystemet. Vårdgivaren uppmanas att förbättra de bristande rutinerna. Kvinnan häpnar! Är det ingen som tar på sig ansvaret för moderns plötsliga dödsfall? Hon vill genast överklaga beslutet, men får veta att det inte går. Läkaren som tycker sig ha följt gällande rutiner känner sig påhoppad av att Totalstyrelsen uttryckt sig negativt om hennes handläggning och vill därför också överklaga beslutet. Även hon får veta att det inte är möjligt. Peter Wolodarski ifrågasätter det rimliga i att läkaren inte behöver ta på sig ansvaret för det inträffade. Han är också kritisk till att Totalstyrelsens beslut inte går att överklaga. Han tycker att det är en rättssäkerhetsbrist – även i förhållande till den felande läkaren. Totalstyrelsens kritiska skrivning går aldrig att tvätta bort.
Hallå hela pressen, radio och TV! Ni har en och en halv månad på er att ventilera för- och nackdelarna med det nya lagförslaget. Väck den allmänna opinionen! Få riksdagsmännen att tänka efter och inte utan förbehåll svälja argumenteringen i den lobbyprodukt, som förslaget till ny patientsäkerhetslag är. Gör er förtjänta av presstödet! Använd er tid till att läsa igenom det tjocka lagförslaget och prata med folk med olika syn på den nya lagen. Vakna Wolodarski!
Tillägg 4 juni 2010.. Nu när du vaknat till lite Wolodarski - kan du läsa på i debattartikeln av HSAN:s ordförande.
För övrigt har Gullan reagerat på att Totalstyrelsen söker inspektörer till avdelning Inspektion. Är en läkare, sjuksköterska eller jurist intresserad av att söka ett arbete som inspektör? Vilka sökanden får man med en sådan inbjudan? Det är något gammalt och dammigt över den titeln. Den kombineras bäst med uniform och skärmmössa. Efter en lång utbildning och efter att ha skaffat sig kompetens och erfarenhet - är det då drömmen för t.ex. en sjuksköterska att få kalla sig inspektör?
Gullan tycker att tillsyn är ett mycket mera mångsidigt och komplett begrepp än inspektion. Idag ska Totalstyrelsens tillsyn vara stödjande och granskande. Men den kommande lagstiftningen kräver väl sina inspektörer - den nya tillsynen ska enbart vara granskande. Inspektion alltså!
Nu kan det ju hända att Peter Wolodarski tillhör en liten exklusiv skara journalister som faktiskt brydde sig om att beskriva den nya reformen redan på förslagsstadiet. I så fall ber Gullan om ursäkt för att hon drar hela media över en kam. Men så här ser det ofta ut! Den tredje statsmakten bryr sig inte om att hitta de intressanta knäckfrågorna i förslag till förändringar i lagstiftningen. Journalister orkar inte ta del av komplicerade avvägningar som inte ryms i ett normallångt pressmeddelande.
När det gäller patientdatalagen har Wolodarski helt rätt i att det finns en intressant debatt om integritet kontra patientsäkehet som är viktig att föra. Framförallt hade den varit viktig att lyfta fram i en allmän debatt i samband med remissbehandlingen av utredningens förslag. Det förekom nästan ingen mediabevakning alls i samband med införandet av patientdatalagen. I princip var det bara inom patientdatautredningen som denna debatt fördes och avvägningar gjordes. Nu blev den allmänna opinionen aldrig oroad och fick aldrig en chans att väga för och emot olika möjliga lösningar. Denna okunskap består eftersom landsting och andra vårdgivare, som Wolodarski helt riktigt påpekar, inte informerar sina patienter om hur de hanterar journalinformationen. Vårdgivarna sköter alltså inte sina uppgifter korrekt. Men gjorde den tredje statsmakten sitt jobb i samband med att reformen infördes?
I december 2008 lämnade patientsäkerhetsutredningen sitt betänkande. Regeringen lämnade nu i april förslaget till ny patientsäkerhetslag till riksdagen. Riksdagen väntas fatta beslut om den nya lagen den 15 juni 2010.
Gullan kan förutse vad Peter Wolodarski kommer att skriva i sin söndagskrönika i DN i april 2012. Han kommer att skriva om hur samma kvinna, nu med två barn i skolåldern, följt sin åldriga mor till sjukhuset efter att modern ramlat i hemmet. Läkaren på sjukhuset var stressad och slarvade med anamnes och inläsning av moderns journal och läkemedelslista. Hon missade därför att modern åt blodförtunnande läkemedel. Den behandling som modern nu fick på sjukhuset gavs inte med beaktande av detta. Modern fick en hjärnblödning och avled hastigt. Upprörd över moderns död och den nonchalanta behandlingen vill dottern göra en anmälan mot läkaren. Hon vill att någon ska ta ansvar för den felaktiga behandlingen. Hon tror att varningssystemet finns kvar och blir något förvånad över att hon inte kan göra en anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Istället får hon veta att hon ska anmäla händelsen till Totalstyrelsen. Ett halvår senare får kvinnan ett beslut från myndigheten. Totalstyrelsen konstaterar i beslutet att läkarens handläggning inte var helt lyckad, men att felet orsakades av brister i organisationen, brister i rutinerna för hantering av läkemedel och brister i journalsystemet. Vårdgivaren uppmanas att förbättra de bristande rutinerna. Kvinnan häpnar! Är det ingen som tar på sig ansvaret för moderns plötsliga dödsfall? Hon vill genast överklaga beslutet, men får veta att det inte går. Läkaren som tycker sig ha följt gällande rutiner känner sig påhoppad av att Totalstyrelsen uttryckt sig negativt om hennes handläggning och vill därför också överklaga beslutet. Även hon får veta att det inte är möjligt. Peter Wolodarski ifrågasätter det rimliga i att läkaren inte behöver ta på sig ansvaret för det inträffade. Han är också kritisk till att Totalstyrelsens beslut inte går att överklaga. Han tycker att det är en rättssäkerhetsbrist – även i förhållande till den felande läkaren. Totalstyrelsens kritiska skrivning går aldrig att tvätta bort.
Hallå hela pressen, radio och TV! Ni har en och en halv månad på er att ventilera för- och nackdelarna med det nya lagförslaget. Väck den allmänna opinionen! Få riksdagsmännen att tänka efter och inte utan förbehåll svälja argumenteringen i den lobbyprodukt, som förslaget till ny patientsäkerhetslag är. Gör er förtjänta av presstödet! Använd er tid till att läsa igenom det tjocka lagförslaget och prata med folk med olika syn på den nya lagen. Vakna Wolodarski!
Tillägg 4 juni 2010.. Nu när du vaknat till lite Wolodarski - kan du läsa på i debattartikeln av HSAN:s ordförande.
För övrigt har Gullan reagerat på att Totalstyrelsen söker inspektörer till avdelning Inspektion. Är en läkare, sjuksköterska eller jurist intresserad av att söka ett arbete som inspektör? Vilka sökanden får man med en sådan inbjudan? Det är något gammalt och dammigt över den titeln. Den kombineras bäst med uniform och skärmmössa. Efter en lång utbildning och efter att ha skaffat sig kompetens och erfarenhet - är det då drömmen för t.ex. en sjuksköterska att få kalla sig inspektör?
Gullan tycker att tillsyn är ett mycket mera mångsidigt och komplett begrepp än inspektion. Idag ska Totalstyrelsens tillsyn vara stödjande och granskande. Men den kommande lagstiftningen kräver väl sina inspektörer - den nya tillsynen ska enbart vara granskande. Inspektion alltså!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
