När Gullan en gång för många år sedan började arbeta på Totalstyrelsen fick hon lära sig ett latinskt uttryck; de lege artis. Vetenskap och beprövad erfarenhet. Evidens. Kunskap. Kunskapen ska vara grundbulten, hörnstenen. Hälso- och sjukvården ska utövas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Totalstyrelsens kunskapsstyrning ska på motsvarande sätt grunda sig på bästa tillgängliga kunskap; vara evidensbaserad. Så småningom blev även socialtjänsten inkluderad i kunskapstänkandet. Kunskapsbaserad socialtjänst har blivit stridsropet.
Den som vänder sig till svensk hälso- och sjukvård har rätt att förvänta sig vård av viss kvalité. Gullan tror att det är viktigt att upprätthålla kvalitetskravet. Den som i stället vill pröva metoder som inte vilar på vetenskaplig grund får lov att söka hjälp utanför hälso- och sjukvården. Den sjukvård som är allmänt finansierad och som kommun och landsting är skyldiga att erbjuda ska vara vetenskapligt utvärderad eller åtminstone grundad på beprövad erfarenhet. Patienterna har rätt att förvänta sig vård som bygger på bästa möjliga kunskap.
Gullan är nu rädd att någon har börjat pillra på grundbulten, rucka på hörnstenen. Klåfingrigt. Långsamt, nästan omärkligt lossas bulten några millimeter då och då. Vi märker inte vad som pågår i det tysta. Alternativmedicin och komplementärmedicin tar för sig mer och mer utrymme. Vidarkliniken har sedan många år dispens för sin verksamhet. Genom vårdval Stockholm kan man välja husläkare som sysslar med homeopatisk förtunning. Vi närmar oss övriga Europa där det finns en annan acceptans för alternativ medicin. Läkare med utbildning från andra medlemsländer arbetar i Sverige. Svenska patienter har rätt att åka ut i Europa och söka vård. Medicintekniska produkter som är CE-märkta används i Sverige trots att användningen av produkterna i hälso- och sjukvården kan strida mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Om Totalstyrelsen ifrågasätter användningen av CE-märkta produkter i vården kan myndigheten kritiseras för att hindra den fria rörligheten av varor på marknaden. Gullan undrar om någon har förutsett denna effekt av EU-medlemskapet? Det kan förstås finnas lärdomar att dra även från verksamheter utanför skolmedicinen, t.ex. när det gäller bemötande, respekt och framförallt tid för patienten - men är det önskvärt att späda ut kunskap genom homeopatisk förtunning? I Mats Reimers blogg. illustreras det stegvisa ruckandet av grundbulten tydligt. Gullan uppmanar sagofigurerna att bevaka grundbulten så att inte hela kunskapsbygget rasar samman.
En annan diskussion som vi skulle kunna föra är om det verkligen är myndigheternas uppgift att producera och utvärdera kunskap. Ska Totalstyrelsen skriva riktlinjer om vilken vård som har effekt? Hur många myndigheter ska syssla med kunskapsstyrning? Ska det alls göras på det sättet? Inom Totalstyrelsens område finns utöver styrelsen själv också Svensk kunskapsberedning, Subventionsstyrelsen, Drogstyrelsen, Institutet för genomsnittligt kuranta medborgare och snart även den Oberoende myndigheten. Det börjar bli ganska många kockar som har fingret i grytan.
För övrigt hörde Gullan att Rickard från Rickomberga blev avtackad under veckan som gick. Han har alls inte försvunnit till Rickomberga som Gullan trodde. Han ska bli chef för PAN! Gullans kunskapare berättade också att Rickard hyllades med en rolig sång. Den skulle Gullan gärna vilja höra! Kan inte låtskrivarna skicka in den till Totalstyrelsen? Så här i schlagertider vore det kanske rentav passande att publicera den som nästa inlägg?
lördag 24 april 2010
söndag 18 april 2010
Vad har Shakespeare, Bellman och Totalstyrelsen gemensamt?
För att trösta Gullan efter den senaste tidens bekymmer med avhopp (dr Råttofys) och påhopp (fogdens) bjuder Salongslejonet på en litterär salong. Hans tidigare tablåer finns att läsa i bloggens kommentarsfält. Mina damer och herrar, plats på scen: Salongslejonet!
Tablå 4
Nja, det är ingen Bellmanvits (om så vore hade den satt myror i huvudet på Totalstyrelsens parnasse). Nej, det handlar snarare om bristen på aktivitet därstädes. Högt flyga orden, tanken stilla står, häcklade Shakespeare och kom att inspirera Bellman som lika fyndigt formulerade Upp flyga orden, tanken stilla står i en av sina epistlar. Den alltid vakne läsaren förstår nu kopplingen. Återigen (för vilken gång i ordningen?) tom retorik. Nu senast – Totalstyrelsens dag - nådde den tomma retoriken svindlande höjder (och då kom jag att tänka på Emily Brontë… Herregud vad man får till det, men i den litterära salongen är allt tillåtet!). Måns deklamerade i stor stil och med de fraserna borde de trogna lyssnarna stämts till lust och fägring stor (tänk, vad skulle psalmisten säga nu?), omfamnat varandra och känt delaktighet i detta historiska ögonblick. Men det finns väl ingen som kan beskylla auditoriet för att ha rest sig som en man och skanderat ”Yes, nu går vi ut och gör skillnad!!” Ett exempel på den poetiska ådran var två eller tre exempel på att Totalstyrelsen gör skillnad. I ett fall handlade det om ett kontroversiellt utspel och som om det stod helt för sig själv. I själva verket har Totalstyrelsen genom aktiva insatser i många olika sammanhang under bortemot tio år i mycket hög grad bäddat för möjligheten till just detta utspel. Men inte ett ord om detta! Inte en susning därom.
Varför denna historielöshet?
Kan det måhända att ha att göra med den ”moderna” ledarskapsfilosofin? Den där det handlar om att få massan att marschera i takt, att inte snegla vare sig åt sidan eller bakåt och att ändamålen helgar medlen. Den där det handlar om att styra och återigen att styra. Här ska ledarna (både hel- och halvledare) på order av Måna och Måns formera trupperna i länkar och förband, diskutera arsenalen, gå till attack och leverera (ja, det blir en salig blandning av termer, mest hämtade ur den militära vapenförrådet. Det är väl inte för intet som vi har en generaldirektörsstabschef). Det handlar om att tillägna sig diverse sofistikerade verktyg (nu får Galej rätta mig om jag har fel) för att få organisationen att göra skillnad. Vad för slags skillnad är ointressant. Målet är att göra skillnad och få Totalministeriets välsignelse och glada tillrop. För det är så det är: Totalstyrelsen har blivit en politiserad organisation som ska göra politisk skillnad och understödja Totalministeriets framgång i september.
Det intellektuella underskottet
Problemet, som vi plägar dryfta i salongen, är ignoransen för och bristen på bred sakkunskap, ja över huvud taget en analytisk hållning och intellektuell skärpa. Ledargarnityret vet helt enkelt inte vad de pratar om (här får nog Avdelningen för prat göra en insats eller vid närmare eftertanke låta bli!). Bristerna leder till att det svajar betänkligt då en sakfråga ska behandlas. För det handlar ju inte om den genomdiskuterade hållningen, snarare vad som är comme il faut i Totalministeriet och hos dess förlängda arm. Det är en slags ledarskap som handlar om åthävor och ord och sällan om en djup förtrogenhet med de frågor vi är satta att ta itu med. Helt enkelt ett utanverk med många dekorativa ord. Det är ord och tankar som inte bottnar i den djupa förtrogenheten med ”tillsynsobjektens” vardag. Den som vet vad det vill säga att vara socialt nödställd, marginaliserad, sjuk, funktionshindrad eller psykiskt sjuk. Har ledningen erfarenheter från dessa människors liv?
Var det bättre förr?
Ja, sannolikt! i varje fall som en jämförelse med det nuvarande tillståndet. Andra bullar bakades förr. Jag tänker närmast på Kajsa Kavat som under många år var verkschef. Inte nog med att hon hade yrkeserfarenhet från fältet och även äkta medkänsla, men också ett genuint intresse för medarbetare. Hur ofta var hon inte inne på medarbetarnas rum för att dryfta allsköns frågor och visade vilja att föra en dialog på alla nivåer? Kort sagt en omtyckt person med stor integritet (bl.a. i förhållande till Totalministeriet), och med äkta engagemang. Skönmålar jag? Var medarbetarna tvehågsna eller rädda för Kajsa? Kändes det meningsfullt att gå till Totalstyrelsen?
Salongslejonet
Tack Prussiluskan, Petter Niklasson, doktor Råttofy, Peter Pan och Salongslejonet! Egentligen är det ingen konst att vara bloggredaktör när man har en så bra redaktion. Gullan har haft semester i flera veckor! Nu börjar det bli dags att kavla upp ärmarna igen. Det riktigt spritter i tangentryckarfingret! Har sagofigurerna några önskemål? Vad är det mest angelägna ämnet just nu?
Tablå 4
Nja, det är ingen Bellmanvits (om så vore hade den satt myror i huvudet på Totalstyrelsens parnasse). Nej, det handlar snarare om bristen på aktivitet därstädes. Högt flyga orden, tanken stilla står, häcklade Shakespeare och kom att inspirera Bellman som lika fyndigt formulerade Upp flyga orden, tanken stilla står i en av sina epistlar. Den alltid vakne läsaren förstår nu kopplingen. Återigen (för vilken gång i ordningen?) tom retorik. Nu senast – Totalstyrelsens dag - nådde den tomma retoriken svindlande höjder (och då kom jag att tänka på Emily Brontë… Herregud vad man får till det, men i den litterära salongen är allt tillåtet!). Måns deklamerade i stor stil och med de fraserna borde de trogna lyssnarna stämts till lust och fägring stor (tänk, vad skulle psalmisten säga nu?), omfamnat varandra och känt delaktighet i detta historiska ögonblick. Men det finns väl ingen som kan beskylla auditoriet för att ha rest sig som en man och skanderat ”Yes, nu går vi ut och gör skillnad!!” Ett exempel på den poetiska ådran var två eller tre exempel på att Totalstyrelsen gör skillnad. I ett fall handlade det om ett kontroversiellt utspel och som om det stod helt för sig själv. I själva verket har Totalstyrelsen genom aktiva insatser i många olika sammanhang under bortemot tio år i mycket hög grad bäddat för möjligheten till just detta utspel. Men inte ett ord om detta! Inte en susning därom.
Varför denna historielöshet?
Kan det måhända att ha att göra med den ”moderna” ledarskapsfilosofin? Den där det handlar om att få massan att marschera i takt, att inte snegla vare sig åt sidan eller bakåt och att ändamålen helgar medlen. Den där det handlar om att styra och återigen att styra. Här ska ledarna (både hel- och halvledare) på order av Måna och Måns formera trupperna i länkar och förband, diskutera arsenalen, gå till attack och leverera (ja, det blir en salig blandning av termer, mest hämtade ur den militära vapenförrådet. Det är väl inte för intet som vi har en generaldirektörsstabschef). Det handlar om att tillägna sig diverse sofistikerade verktyg (nu får Galej rätta mig om jag har fel) för att få organisationen att göra skillnad. Vad för slags skillnad är ointressant. Målet är att göra skillnad och få Totalministeriets välsignelse och glada tillrop. För det är så det är: Totalstyrelsen har blivit en politiserad organisation som ska göra politisk skillnad och understödja Totalministeriets framgång i september.
Det intellektuella underskottet
Problemet, som vi plägar dryfta i salongen, är ignoransen för och bristen på bred sakkunskap, ja över huvud taget en analytisk hållning och intellektuell skärpa. Ledargarnityret vet helt enkelt inte vad de pratar om (här får nog Avdelningen för prat göra en insats eller vid närmare eftertanke låta bli!). Bristerna leder till att det svajar betänkligt då en sakfråga ska behandlas. För det handlar ju inte om den genomdiskuterade hållningen, snarare vad som är comme il faut i Totalministeriet och hos dess förlängda arm. Det är en slags ledarskap som handlar om åthävor och ord och sällan om en djup förtrogenhet med de frågor vi är satta att ta itu med. Helt enkelt ett utanverk med många dekorativa ord. Det är ord och tankar som inte bottnar i den djupa förtrogenheten med ”tillsynsobjektens” vardag. Den som vet vad det vill säga att vara socialt nödställd, marginaliserad, sjuk, funktionshindrad eller psykiskt sjuk. Har ledningen erfarenheter från dessa människors liv?
Var det bättre förr?
Ja, sannolikt! i varje fall som en jämförelse med det nuvarande tillståndet. Andra bullar bakades förr. Jag tänker närmast på Kajsa Kavat som under många år var verkschef. Inte nog med att hon hade yrkeserfarenhet från fältet och även äkta medkänsla, men också ett genuint intresse för medarbetare. Hur ofta var hon inte inne på medarbetarnas rum för att dryfta allsköns frågor och visade vilja att föra en dialog på alla nivåer? Kort sagt en omtyckt person med stor integritet (bl.a. i förhållande till Totalministeriet), och med äkta engagemang. Skönmålar jag? Var medarbetarna tvehågsna eller rädda för Kajsa? Kändes det meningsfullt att gå till Totalstyrelsen?
Salongslejonet
Tack Prussiluskan, Petter Niklasson, doktor Råttofy, Peter Pan och Salongslejonet! Egentligen är det ingen konst att vara bloggredaktör när man har en så bra redaktion. Gullan har haft semester i flera veckor! Nu börjar det bli dags att kavla upp ärmarna igen. Det riktigt spritter i tangentryckarfingret! Har sagofigurerna några önskemål? Vad är det mest angelägna ämnet just nu?
lördag 10 april 2010
Gullan granskas!
Det ska fan vara bloggredaktör! Alltid är det någon som är ute efter en... Häromdagen kom Peter Pan, Gullans revisor, alltiallo och sidekick, in på kontoret och drämde ett underhands-PM från fogden på tangentbordet. Läs! Nu är det fara och färde! Nu har de fiskala intressena vaknat! Gullan blev orolig. Visserligen tycker hon som Mona med O att det är sexigt att betala skatt. Men hur betala med immaterialla tillgångar?! Kära läsare, läs Peter Pans lilla lapp och kom med några tips på hur Gullan ska hantera detta:
Från byrådirektör på Skatteverket till Totalstyrelsen (HEMLIGT):
Skatteverket specialgranskar nu de större bloggarna och alla gratisprylar som de får. Detta måste enligt Skatteverket beskattas. Gullan får så mycket ros och så lite ris. Har Gullan deklarerat alla rosor hon får från sina sagofigurer? Sådana vederlag kallas för "immateriella tillgångar". Skatteverket kommer att granska bloggen eftersom Gullan bedriver aktiv marknadsföring för Totalstyrelsen. Det är högt i tak, man har många engagerade sagofigurer, man kan åka berg och dalbana och festa till i Blåhallen. En liten penna och kaffekopp och bröd är inte att förglömma.
Skatteverkets rekommendation: skapa en ny avdelning i staben: Bloggbevakningen på Totalstyrelsen. Gullan bör tillsättas som chef så att Totalstyrelsen kan få stopp på alla dessa avvikelser.
Gullan får myror i huvudet. Får man dra av för riset? Och vad menar fogden med det sista? Snälla Pomperipossa, kom och hjälp!
Från byrådirektör på Skatteverket till Totalstyrelsen (HEMLIGT):
Skatteverket specialgranskar nu de större bloggarna och alla gratisprylar som de får. Detta måste enligt Skatteverket beskattas. Gullan får så mycket ros och så lite ris. Har Gullan deklarerat alla rosor hon får från sina sagofigurer? Sådana vederlag kallas för "immateriella tillgångar". Skatteverket kommer att granska bloggen eftersom Gullan bedriver aktiv marknadsföring för Totalstyrelsen. Det är högt i tak, man har många engagerade sagofigurer, man kan åka berg och dalbana och festa till i Blåhallen. En liten penna och kaffekopp och bröd är inte att förglömma.
Skatteverkets rekommendation: skapa en ny avdelning i staben: Bloggbevakningen på Totalstyrelsen. Gullan bör tillsättas som chef så att Totalstyrelsen kan få stopp på alla dessa avvikelser.
Gullan får myror i huvudet. Får man dra av för riset? Och vad menar fogden med det sista? Snälla Pomperipossa, kom och hjälp!
måndag 5 april 2010
Doktor Råttofys testamente
Gullan kommer tyvärr med dåliga nyheter. Råttorna lämnar skeppet! Innan doktor Råttofy hoppade över bord lämnade han över denna betraktelse. Här kommer doktorns avskedshälsning till Totalstyrelsen.
Måns hade tillsammans med sitt hov av inställsamt spinnande katter scenen för sig själv under en hel dag. Sagofigurerna åsåg med förvåning skådespelet. De noterade att Måns röst inte var lika bärig som tidigare. Min starka instinkt sade mig att Måns inte längre själv riktigt längre trodde på vad han stod och predikade. Han lyckades dock framföra sin pamflett, allt i enlighet med det libretto han själv plitat ihop, ackompanjerat av pratavdelningens professionella scenografi. Men budskapet var genomskinligt. Ja, hela Måns var genomskinlig, där han stod i sina kläder, som inte längre var nya, utan desamma som de varit alltsedan han klev in i sagovärlden. Kostymen var maläten lik gammal rekvisita från teaterns forna glansdagar. Det fanns unket teaterdamm kvar och malen klamrade sig fast i väven trots att han ivrigt och i ståndaktig pose försökte vifta bort dem och få sagofigurerna att inte lägga märke till hur illa det var ställt med utstyrseln. Lagat och lappat. Den av tidigare långt mer blygsamma härförare uppburna vackra kostymen, och som han väl kunde ha använt i sin aria i slutet av denna första akt, var illa tilltufsad. Jag undrade i mitt stilla sinne vad som hade förevarit. En massaker måhända på tidigare medlemmar av den gamla pratavdelningen och lojala sagofigurer som intet ont anande deltog i föregångarens strävan mot en Totalstyrelse med mer empatiska och mänskliga drag. Det nya budskapet saknade allt detta. I synnerhet mänsklighet, i såväl bokstavlig som bildlig bemärkelse, saknades med bländande tydlighet. Det som sagofigurerna hade lärt sig känna som en uppriktig del av sig själva. Som de trivdes med och kände sig ärliga med. De nya mantran, som visserligen är tre och goda ting i sig, klingade falskt. Fiolerna var ostämda och även harporna.
Måns lyckades inte hålla i både taktpinnen och samtidigt framföra sitt egenkomponerade epos, som trots sitt vällovliga innehåll hade ekande drag av pekoral över sig. Sagofigurerna häpnade inte längre över detta, utan lutade sig bakåt och tänkte på tider som varit, inte för så mycket länge sedan. Tider som hade något fräscht och modernt över sig. Det "nya" som ny framförs känns som en strävan bakåt. Mot tider som vi alla trodde var svunna och nästan glömda. Det känns stelt och som en karikatyr. Idealiserat men livlöst, ja faktiskt dött likt granitskulpturer hugga utan en skicklig hantverkares känsliga hand.
Ett gott råd till Måns om han vill fortsätta sitt värv: Låt librettisterna arbeta efter de professionella regler som de förvärvat genom god utbildning och stilkänsla. Lyssna på dina goda musiker vars instrument av bästa mästare du förpassat ut i den kyliga senvinternatten. Låt dem få stämma sina instrument och lära ut denna konst och god uppförandepraxis till de nya yngre som skall fylla frånfallna musikers pulter. Håll i den baton som du är bra på och få din orkester att spela inte bara det som är av gammal god kvalitet, utan även nytt. Med koordination och samtidigt med levande glädje. Och sjung dina arior i det tonläge där din röst bär. För din röst har sitt register där den klingar vackert, säkert. Vill jag tro. Och då skall du ha alla med dig.
Med sorg i hjärtat undrar jag nu om inte skeppet på vilket scenen utspelar sig har sprungit för mycket läck. Länspumparna går varma för att hålla undan det kalla havsvattnet, som strömmar in i en allt stridare ström. Holländaren sjunger för full hals men det räcker inte för att besättning och djur skall finna honom trovärdig. Just detta är nyckelordet som hörs i de nya ariorna. Men som saknar det fundament som ordet måste vila på. Redan har några lämnat skeppet. Och detta är det första tecknet på en annalkande förlisning. Livbåtar kommer att halas ner men de förmår inte ta med sig alla som befinner sig ombord. De kan inte ensamma fullfölja det uppdrag som expeditionen var satt att utföra. Och inte de som är kvar på skeppet heller. Kommer den stolte att följa med sitt skepp i djupet? När alla råttor och deras efterföljare lämnat det? Eller skall han lyckas få dem som nu är kvar att i samlad styrka täta de läckor som uppstått och ånyo få skeppet på rätt köl?
För detta krävs andra tonarter. Tonarter som vi alla kan känna igen. Inte falskt jamande katter som ingen i längden kan fördra. Eller lämnar han långt före de sista tillsammans med sina kadrer av styrmän, tedrickare och okvalificerade chiefer sitt skepp som driver på det stormande havet med sina brutna master och vordna apatiska sagofigurer, vars oduglighet enligt hans förmenande var orsaken till att skeppet, trots hans tydliga order och kompassangivelser inte for i den riktning som han avsåg. Jag kan och vågar inte sia därom. Tiden får utvisa detta. Men sagofigurerna kommer hursomhelst att lida, de flesta i tysthet och med stolthet över det som trots allt har åstadkommits på tidigare expeditioner.
Doktor Råttofy har nu fått kännedom om ett stort och mumsigt förråd med härlig alldeles nymognad ost. Det kommer att bli kalas. Och kanske kommer en del inbjudningar till ostfrossa för hugade.
Doktor Råttofy ber att få tacka för sig och kommer att beskåda den fortsatta händelseutvecklingen på avstånd. Via depescher och kommunikéer om hur händelserna fortskrider. Det är inte med någon som helst glädje detta sker. Det är med stor sorg och medkänsla om dem som med förnöjsamhet och stor fördragsamhet strävar vidare, i hopp om nya bättre tider.
Doktor Råttofy vill ge alla dem, som kan få skeppet på rätt köl och att på nytt hissa sina stolta segel och sin vackra flagg, i riktning mot det land där människor lever i lycka och utan ondska till följd av oförnuft och likgiltighet, alla sina varma tankar. Ett land där alla sagofigurer, med och utan vita rockar, och utan intetsägande titlar gör sitt värv för det goda.
Så ... på med livvästen ... plums ... brr ...lite kallt men ... oj se där ... där är ju min flotte: mot Västgöta Kloster!!! - Ack, om jag inte vore så blödig ... kommer sakna alla söta och fina katter som jag lärt känna. Men se där, där är ju några andra av mina artfränder. Det fanns ingen plats för er längre? Konstigt att människan inte kan lära sig att vi faktiskt behövs. Men vi kommer tillbaks. Undrar om inte någon till av oss just nu är i färd med att hoppa från relingen ut i det kalla havet för att simma mot flotten. Tycker mig se någon i dimman ... usch det luktar riktigt fränt om denna etterånga som släppts ut i bloggosfären.
Gullan beklagar avhoppet, men önskar doktor Råttofy lycka till på Västgöta kloster. Alla söta fina katter kommer att sakna dig!
Måns hade tillsammans med sitt hov av inställsamt spinnande katter scenen för sig själv under en hel dag. Sagofigurerna åsåg med förvåning skådespelet. De noterade att Måns röst inte var lika bärig som tidigare. Min starka instinkt sade mig att Måns inte längre själv riktigt längre trodde på vad han stod och predikade. Han lyckades dock framföra sin pamflett, allt i enlighet med det libretto han själv plitat ihop, ackompanjerat av pratavdelningens professionella scenografi. Men budskapet var genomskinligt. Ja, hela Måns var genomskinlig, där han stod i sina kläder, som inte längre var nya, utan desamma som de varit alltsedan han klev in i sagovärlden. Kostymen var maläten lik gammal rekvisita från teaterns forna glansdagar. Det fanns unket teaterdamm kvar och malen klamrade sig fast i väven trots att han ivrigt och i ståndaktig pose försökte vifta bort dem och få sagofigurerna att inte lägga märke till hur illa det var ställt med utstyrseln. Lagat och lappat. Den av tidigare långt mer blygsamma härförare uppburna vackra kostymen, och som han väl kunde ha använt i sin aria i slutet av denna första akt, var illa tilltufsad. Jag undrade i mitt stilla sinne vad som hade förevarit. En massaker måhända på tidigare medlemmar av den gamla pratavdelningen och lojala sagofigurer som intet ont anande deltog i föregångarens strävan mot en Totalstyrelse med mer empatiska och mänskliga drag. Det nya budskapet saknade allt detta. I synnerhet mänsklighet, i såväl bokstavlig som bildlig bemärkelse, saknades med bländande tydlighet. Det som sagofigurerna hade lärt sig känna som en uppriktig del av sig själva. Som de trivdes med och kände sig ärliga med. De nya mantran, som visserligen är tre och goda ting i sig, klingade falskt. Fiolerna var ostämda och även harporna.
Måns lyckades inte hålla i både taktpinnen och samtidigt framföra sitt egenkomponerade epos, som trots sitt vällovliga innehåll hade ekande drag av pekoral över sig. Sagofigurerna häpnade inte längre över detta, utan lutade sig bakåt och tänkte på tider som varit, inte för så mycket länge sedan. Tider som hade något fräscht och modernt över sig. Det "nya" som ny framförs känns som en strävan bakåt. Mot tider som vi alla trodde var svunna och nästan glömda. Det känns stelt och som en karikatyr. Idealiserat men livlöst, ja faktiskt dött likt granitskulpturer hugga utan en skicklig hantverkares känsliga hand.
Ett gott råd till Måns om han vill fortsätta sitt värv: Låt librettisterna arbeta efter de professionella regler som de förvärvat genom god utbildning och stilkänsla. Lyssna på dina goda musiker vars instrument av bästa mästare du förpassat ut i den kyliga senvinternatten. Låt dem få stämma sina instrument och lära ut denna konst och god uppförandepraxis till de nya yngre som skall fylla frånfallna musikers pulter. Håll i den baton som du är bra på och få din orkester att spela inte bara det som är av gammal god kvalitet, utan även nytt. Med koordination och samtidigt med levande glädje. Och sjung dina arior i det tonläge där din röst bär. För din röst har sitt register där den klingar vackert, säkert. Vill jag tro. Och då skall du ha alla med dig.
Med sorg i hjärtat undrar jag nu om inte skeppet på vilket scenen utspelar sig har sprungit för mycket läck. Länspumparna går varma för att hålla undan det kalla havsvattnet, som strömmar in i en allt stridare ström. Holländaren sjunger för full hals men det räcker inte för att besättning och djur skall finna honom trovärdig. Just detta är nyckelordet som hörs i de nya ariorna. Men som saknar det fundament som ordet måste vila på. Redan har några lämnat skeppet. Och detta är det första tecknet på en annalkande förlisning. Livbåtar kommer att halas ner men de förmår inte ta med sig alla som befinner sig ombord. De kan inte ensamma fullfölja det uppdrag som expeditionen var satt att utföra. Och inte de som är kvar på skeppet heller. Kommer den stolte att följa med sitt skepp i djupet? När alla råttor och deras efterföljare lämnat det? Eller skall han lyckas få dem som nu är kvar att i samlad styrka täta de läckor som uppstått och ånyo få skeppet på rätt köl?
För detta krävs andra tonarter. Tonarter som vi alla kan känna igen. Inte falskt jamande katter som ingen i längden kan fördra. Eller lämnar han långt före de sista tillsammans med sina kadrer av styrmän, tedrickare och okvalificerade chiefer sitt skepp som driver på det stormande havet med sina brutna master och vordna apatiska sagofigurer, vars oduglighet enligt hans förmenande var orsaken till att skeppet, trots hans tydliga order och kompassangivelser inte for i den riktning som han avsåg. Jag kan och vågar inte sia därom. Tiden får utvisa detta. Men sagofigurerna kommer hursomhelst att lida, de flesta i tysthet och med stolthet över det som trots allt har åstadkommits på tidigare expeditioner.
Doktor Råttofy har nu fått kännedom om ett stort och mumsigt förråd med härlig alldeles nymognad ost. Det kommer att bli kalas. Och kanske kommer en del inbjudningar till ostfrossa för hugade.
Doktor Råttofy ber att få tacka för sig och kommer att beskåda den fortsatta händelseutvecklingen på avstånd. Via depescher och kommunikéer om hur händelserna fortskrider. Det är inte med någon som helst glädje detta sker. Det är med stor sorg och medkänsla om dem som med förnöjsamhet och stor fördragsamhet strävar vidare, i hopp om nya bättre tider.
Doktor Råttofy vill ge alla dem, som kan få skeppet på rätt köl och att på nytt hissa sina stolta segel och sin vackra flagg, i riktning mot det land där människor lever i lycka och utan ondska till följd av oförnuft och likgiltighet, alla sina varma tankar. Ett land där alla sagofigurer, med och utan vita rockar, och utan intetsägande titlar gör sitt värv för det goda.
Så ... på med livvästen ... plums ... brr ...lite kallt men ... oj se där ... där är ju min flotte: mot Västgöta Kloster!!! - Ack, om jag inte vore så blödig ... kommer sakna alla söta och fina katter som jag lärt känna. Men se där, där är ju några andra av mina artfränder. Det fanns ingen plats för er längre? Konstigt att människan inte kan lära sig att vi faktiskt behövs. Men vi kommer tillbaks. Undrar om inte någon till av oss just nu är i färd med att hoppa från relingen ut i det kalla havet för att simma mot flotten. Tycker mig se någon i dimman ... usch det luktar riktigt fränt om denna etterånga som släppts ut i bloggosfären.
Gullan beklagar avhoppet, men önskar doktor Råttofy lycka till på Västgöta kloster. Alla söta fina katter kommer att sakna dig!
måndag 29 mars 2010
Kärlekens lov
Tro. Äntligen stod Måns i talarstolen. Nysvärtade morrhår och ny fin rosa rosett, matchande dagens profilfärg. Strikt, allvarlig och sträng hälsade han alla sagofigurer välkomna till Björntjänst 2010. Förhoppningsfullt spetsade Gullan öronen. Totalstyrelsen gör skillnad. …tydlighet. …länka. …samarbete. …integrering. ..stuprör. …nyfikenhet. …befrukta. ..saklighet. …borg. …trovärdighet. …historiskt. …göra skillnad. …strul. …osäkerhet. ….frågor. …ansvar. …länka. …kraft. …mod. ...tålamod. …tålamod. …tålamod. Någonstans där tror Gullan att hon somnade tryggt invaggad i vissheten om att intet nytt eller klarläggande var att vänta under dagen. Trots ett ambitiöst och omväxlande program med de vackra orden presenterade i en mängd tjusiga format blev det inte tydligare än så. Pelle, Bill O´bull, Lilla Vargen, Filifjonkan, Prinsen, Måna, Dennis och Strålflickan. På film, på led, på G! Upprepande samma ord live och på film. De har alla lärt sig läxan. Troligen upprepar de maniskt lösenorden även om de skulle bli väckta mitt i natten. Det enda gnisslet som kan höras från borgens vindbrygga kommer från de mossiga, otacksamma, icke förändrings-benägna och knorrande medarbetarna, som bara intresserar sig för cykelställsfrågorna. Hur ska det gå? Även Moses i öknen hade svårt att behålla tålamodet med de tvivlande massorna...
Gullan satt och funderade över varför budskapet inte når fram?. Vad behövs för att göra ett budskap trovärdigt? Vackra, välformulerade ord är inte tillräckligt. Inte heller smicker. Hur skapas tillit till budbäraren? Intet är nytt under solen. Redan Palle (1 kor. 13: 1 – 2) filosoferade över detta när han formulerade sina mejl till russinen; Om jag talade både änglars och människors tungomål, men inte hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men inte hade kärlek, så vore jag intet… Management enligt aposteln: En varm budbärare som talade med oss istället för till oss skulle kunna få berget att komma till Muhammed. Berg är till för att flyttas!
Totalministern talade också till oss och förmedlade sin syn på Totalstyrelsens uppdrag. Uppdraget är att förverkliga alliansens politik. Gullan hade tidigare inte tänkt på myndigheten som en del i valrörelsen eller på oss sagofigurer som valarbetare Gullan kan nu föreställa sig valaffischerna med allianspartiernas loggor: Totalstyrelsen gör skillnad!
Hopp? Storytelling… Inte behövs det någon dyr konsult för att lära sagofigurerna något om ordets makt. Berättelser, sagor, fabler och serier. Sagofigurerna på Totalstyrelsen vet precis hur man bygger upp en bra historia och hur den rollbesätts – utan att ens behöva använda ord på främmande språk. Storytelling.. Programkommittén hade inte behövt gå över ån efter sagoberättare. Gullan et alia har hållit på med det i månader! Ledartruppen hade uppenbarligen själva inspirerats av historieberättandets konst i sina försök att beskriva Totalstyrelsen som ett djur. Djuren är ju också människor! Ja, det är ju vad de är i fablernas värld – i fablernas värld!
Kärlek! Strömmingsfesten blev en lyckad tillställning. En könsöverskridande konferencier med lättklädda bunnyboys – dock utan kaninöron – lotsade oss igenom den goda middagen, som kröntes av klassisk glassparad nedför trappan i Blå hallen. Det var verkligen ett lyckokast att låta A R ansvara för underhållningen. Tack!
Gullan satt och funderade över varför budskapet inte når fram?. Vad behövs för att göra ett budskap trovärdigt? Vackra, välformulerade ord är inte tillräckligt. Inte heller smicker. Hur skapas tillit till budbäraren? Intet är nytt under solen. Redan Palle (1 kor. 13: 1 – 2) filosoferade över detta när han formulerade sina mejl till russinen; Om jag talade både änglars och människors tungomål, men inte hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men inte hade kärlek, så vore jag intet… Management enligt aposteln: En varm budbärare som talade med oss istället för till oss skulle kunna få berget att komma till Muhammed. Berg är till för att flyttas!
Totalministern talade också till oss och förmedlade sin syn på Totalstyrelsens uppdrag. Uppdraget är att förverkliga alliansens politik. Gullan hade tidigare inte tänkt på myndigheten som en del i valrörelsen eller på oss sagofigurer som valarbetare Gullan kan nu föreställa sig valaffischerna med allianspartiernas loggor: Totalstyrelsen gör skillnad!
Hopp? Storytelling… Inte behövs det någon dyr konsult för att lära sagofigurerna något om ordets makt. Berättelser, sagor, fabler och serier. Sagofigurerna på Totalstyrelsen vet precis hur man bygger upp en bra historia och hur den rollbesätts – utan att ens behöva använda ord på främmande språk. Storytelling.. Programkommittén hade inte behövt gå över ån efter sagoberättare. Gullan et alia har hållit på med det i månader! Ledartruppen hade uppenbarligen själva inspirerats av historieberättandets konst i sina försök att beskriva Totalstyrelsen som ett djur. Djuren är ju också människor! Ja, det är ju vad de är i fablernas värld – i fablernas värld!
Kärlek! Strömmingsfesten blev en lyckad tillställning. En könsöverskridande konferencier med lättklädda bunnyboys – dock utan kaninöron – lotsade oss igenom den goda middagen, som kröntes av klassisk glassparad nedför trappan i Blå hallen. Det var verkligen ett lyckokast att låta A R ansvara för underhållningen. Tack!
onsdag 24 mars 2010
Vårdagjämning
Gullan vill gärna tro att vi går mot ljusare tider. Finns det någon antydan om töväder? Det är dags att samla på vårtecken! Veckans gästbloggare är som motvikt till vårkänslorna dystopisk. Petter Niklasson (ibland kallad PN), en av bloggen trogna läsare och debattörer, bjuder ikväll på en betraktelse över makt, ledarskap och psykologi. Vad är det som gör att ingen ropar att kejsaren är naken?
Det talas och skrivs mycket om ledarskap nuförtiden. Man får intrycket att utvecklingen mot välfungerande organisationer och företag tagit stormsteg framåt på senare år och att just ledarskapet särskilt bidragit till det. Det finns en viss fokusering på de mer psykologiska faktorerna i ledarskapet. På näringslivsbilagorna i DN och SvD dyker då och då intervjuer upp med ledare som ”lyckats” och vi får ta del av deras bästa knep i en ”tipsruta”. Man ska vara tydlig som chef men mycket annat fordras också. Det allt överskuggande budskapet är att den ledare som inte lyssnar och inte kan ta kritik är dödsdömd. Det ”mjuka” ledarskapet med empati, tillit och delaktighet har istället framtiden för sig. I en sådan miljö trivs medarbetarna vilket leder till ökad arbetsglädje och kreativitet. Men ibland undrar jag om det är en beskrivning av en dröm, av organisationernas Sörgården. Nej, drömmen finns i verkligheten. Jag vet det för andra har berättat det för mig.
”Vi fäster särskild vikt vid sökandens personliga egenskaper”. Inkännandet är en viktig egenskap för en chef. Det är grunden för alla andra förmågor som också krävs men vad hjälper ”tydlighet” om inte dessa andra förmågor finns? Utan inkännande blir den högste befattningshavaren i en organisation den ende som inte får feedback på sitt eget beteende. Av alla andra medarbetare ställs krav på reflektion och mottaglighet för förändringar men inte på ledaren. Det ligger något paradoxalt i det eftersom denne person är den medarbetare vars reflektion och bearbetning skulle ge störst effekt i organisationen. Är inte ledaren mottaglig blir en sådan signal, framförd av någon i beroendeställning, definierad som en ovänlig handling. Kritik eller bara ”fel” synpunkter, är direkt ohövligt och whistleblowers ska vi inte ens tala om. Fjäsk och inställsamhet fungerar däremot något bättre.
I avsaknad av nödvändig personlig återkoppling uppstår med årens lopp så småningom det som vi så väl känner till; först en verklighetsfrämmande bild av omvärlden, som det där faxet från ledningen för Estonias rederi på olycksnatten 1994 när man som enda budskap skrev att fartyget var försäkrat till fulla värdet, eller som när Silvio Berlusconi sa till jordbävningsoffren att de kunde väl leka att de var på utflykt när de tvingades bo i tält, eller varför inte hänvisa till kung Carl Gustavs alla grodor. En felaktig självbild i form av ett upphöjande av det egna jaget i förhållande till andra uppstår. Denna bild blir således inte föremål för omvärdering, de psykologiska mekanismerna i detta är så starka att t.o.m. helt uppenbara misstag och felbedömningar kan omtolkas till att bli andras misstag och felbedömningar. Annars skulle bubblan spricka och ledningens auktoritet ifrågasättas, den ledning som uppfattar makten så ljuv att mycket energi och tankemöda läggs ner bara för att klamra sig fast vid den. Så parallellt med den aningslösa verklighetsfrämmande sidan finns också förslagenhet och list, en komplicerad bild.
En sådan ledarstil är föråldrad på 2010-talet. Den var för övrigt passé redan för 15-20 år sedan. Alla vet det egentligen och det är inget nytt. Varför finns då sådana ledningar fortfarande kvar? Det är en intressant och viktig fråga med många bottnar; beteendevetenskapligt, politiskt, demokratiskt. Så var är vårtecknen? Jag ser dem inte. Det är alldeles för kallt och ett tjockt lager snö täcker marken.
Petter Niklasson
Det talas och skrivs mycket om ledarskap nuförtiden. Man får intrycket att utvecklingen mot välfungerande organisationer och företag tagit stormsteg framåt på senare år och att just ledarskapet särskilt bidragit till det. Det finns en viss fokusering på de mer psykologiska faktorerna i ledarskapet. På näringslivsbilagorna i DN och SvD dyker då och då intervjuer upp med ledare som ”lyckats” och vi får ta del av deras bästa knep i en ”tipsruta”. Man ska vara tydlig som chef men mycket annat fordras också. Det allt överskuggande budskapet är att den ledare som inte lyssnar och inte kan ta kritik är dödsdömd. Det ”mjuka” ledarskapet med empati, tillit och delaktighet har istället framtiden för sig. I en sådan miljö trivs medarbetarna vilket leder till ökad arbetsglädje och kreativitet. Men ibland undrar jag om det är en beskrivning av en dröm, av organisationernas Sörgården. Nej, drömmen finns i verkligheten. Jag vet det för andra har berättat det för mig.
”Vi fäster särskild vikt vid sökandens personliga egenskaper”. Inkännandet är en viktig egenskap för en chef. Det är grunden för alla andra förmågor som också krävs men vad hjälper ”tydlighet” om inte dessa andra förmågor finns? Utan inkännande blir den högste befattningshavaren i en organisation den ende som inte får feedback på sitt eget beteende. Av alla andra medarbetare ställs krav på reflektion och mottaglighet för förändringar men inte på ledaren. Det ligger något paradoxalt i det eftersom denne person är den medarbetare vars reflektion och bearbetning skulle ge störst effekt i organisationen. Är inte ledaren mottaglig blir en sådan signal, framförd av någon i beroendeställning, definierad som en ovänlig handling. Kritik eller bara ”fel” synpunkter, är direkt ohövligt och whistleblowers ska vi inte ens tala om. Fjäsk och inställsamhet fungerar däremot något bättre.
I avsaknad av nödvändig personlig återkoppling uppstår med årens lopp så småningom det som vi så väl känner till; först en verklighetsfrämmande bild av omvärlden, som det där faxet från ledningen för Estonias rederi på olycksnatten 1994 när man som enda budskap skrev att fartyget var försäkrat till fulla värdet, eller som när Silvio Berlusconi sa till jordbävningsoffren att de kunde väl leka att de var på utflykt när de tvingades bo i tält, eller varför inte hänvisa till kung Carl Gustavs alla grodor. En felaktig självbild i form av ett upphöjande av det egna jaget i förhållande till andra uppstår. Denna bild blir således inte föremål för omvärdering, de psykologiska mekanismerna i detta är så starka att t.o.m. helt uppenbara misstag och felbedömningar kan omtolkas till att bli andras misstag och felbedömningar. Annars skulle bubblan spricka och ledningens auktoritet ifrågasättas, den ledning som uppfattar makten så ljuv att mycket energi och tankemöda läggs ner bara för att klamra sig fast vid den. Så parallellt med den aningslösa verklighetsfrämmande sidan finns också förslagenhet och list, en komplicerad bild.
En sådan ledarstil är föråldrad på 2010-talet. Den var för övrigt passé redan för 15-20 år sedan. Alla vet det egentligen och det är inget nytt. Varför finns då sådana ledningar fortfarande kvar? Det är en intressant och viktig fråga med många bottnar; beteendevetenskapligt, politiskt, demokratiskt. Så var är vårtecknen? Jag ser dem inte. Det är alldeles för kallt och ett tjockt lager snö täcker marken.
Petter Niklasson
lördag 20 mars 2010
Eftersnack i fablernas värld
..vi säger tack till Buena Trista Total Club. Efter det musikaliska inslaget ska vi gå över till vår sista programpunkt. I kvällens Holmgång intervjuar vår stjärnreporter Peter Pan en person som inte kommit till tals hittills i den pågående debatten om takhöjden på Totalstyrelsen. Gullan sitter redan här i studion. Men nu är det dags…. Mina damer och herrar: Ta gott emot – Måns!
När Måns har lagt svansen till rätta och vridit till rosetten vänder sig Peter Pan till honom och ställer frågan alla vill ha svar på:
Det är nog många som undrar vad du egentligen tänker om bloggen om Totalstyrelsen?
- Jag tycker personligen inte om när någon tillåter sig att kränka andra på Totalstyrelsen, oavsett vilket uppdrag vi har. Som medarbetare måste var och en fråga sig vad det innebär när man framför kritik anonymt och indirekt. Den som hängs ut kan inte försvara sig. Kan vi då få en förändring till stånd, eller gör vi andra rädda för att agera? Vilka värderingar driver den som skriver? Är det den typen av värderingar vi vill ha på Totalstyrelsen?
Vi är många medarbetare och det finns därför många olika uppfattningar i varje fråga. Så är det på varje arbetsplats. Ledningsgruppen arbetar för att det ska bli högt i tak i hela organisationen, och vi diskuterar detta i både ledningsgruppen och i avdelningsledningarna. Det är alla vi som jobbar på Totalstyrelsen som tillsammans måste bestämma oss för vilken kultur vi vill ha. Det sista jag vill ha är en kultur som präglas av tystnad och rädsla. Anonyma bloggar bidrar inte till att det blir högt i tak – tvärtom!
Peter Pan vänder sig nu till Gullan.
Du hör ju här att många i ledningsgruppen är rädda för dig. Så vad vill du säga till dem som är osäkra inför dig och kanske rädda att träffa dig?
- Att de inte ska vara rädda! Jag har funderat på vad det är som kan verka skrämmande. Jag är mycket engagerad i Totalstyrelsens frågor eftersom jag känner att de är så viktiga för alla som bor i vårt land, och då särskilt utsatta grupper.
Jag är van att arbeta i miljöer där man tycker om att argumentera och vill höra andras argument. Kanske kan mitt engagemang ibland misstolkas som ilska eller stränghet? Sedan är jag en otålig natur, som kanske för fram min åsikt lite för snabbt ibland. Men att jag säger vad jag tycker betyder inte att saken är färdigdiskuterad. Se det som en inbjudan till en diskussion där jag gärna vill få mothugg! Det är genom en engagerad diskussion som man kan komma framåt och åstadkomma ett bättre slutresultat.
Men det är ju allvarliga anklagelser som riktas mot dig. Gullan beskrivs ju som ett arbetsmiljöhot. Måste du inte ta konsekvenserna av det?
- Jo, jag ser väldigt allvarligt på detta. Jag vill absolut inte vara den som orsakar dålig stämning på arbetsplatsen. Vi måste ha en diskussion om detta i sagogruppen och utarbeta en hållbar strategi. Jag utesluter inte att det kan vara dags att ta time-out nu. Jag vill dock inte missa den stora strömmingsfesten. Sen får vi se…
Programtiden går mot sitt slut. Husbandet Buena Trista Total Club stämmer upp med en avlutande melodislinga. Peter Pan vänder sig till tittarna.
Tack för ikväll! Programmet är slut, men tittarna kan forsätta att diskutera på vår webbplats. Är det dags för Gullan att ta time-out?
När Måns har lagt svansen till rätta och vridit till rosetten vänder sig Peter Pan till honom och ställer frågan alla vill ha svar på:
Det är nog många som undrar vad du egentligen tänker om bloggen om Totalstyrelsen?
- Jag tycker personligen inte om när någon tillåter sig att kränka andra på Totalstyrelsen, oavsett vilket uppdrag vi har. Som medarbetare måste var och en fråga sig vad det innebär när man framför kritik anonymt och indirekt. Den som hängs ut kan inte försvara sig. Kan vi då få en förändring till stånd, eller gör vi andra rädda för att agera? Vilka värderingar driver den som skriver? Är det den typen av värderingar vi vill ha på Totalstyrelsen?
Vi är många medarbetare och det finns därför många olika uppfattningar i varje fråga. Så är det på varje arbetsplats. Ledningsgruppen arbetar för att det ska bli högt i tak i hela organisationen, och vi diskuterar detta i både ledningsgruppen och i avdelningsledningarna. Det är alla vi som jobbar på Totalstyrelsen som tillsammans måste bestämma oss för vilken kultur vi vill ha. Det sista jag vill ha är en kultur som präglas av tystnad och rädsla. Anonyma bloggar bidrar inte till att det blir högt i tak – tvärtom!
Peter Pan vänder sig nu till Gullan.
Du hör ju här att många i ledningsgruppen är rädda för dig. Så vad vill du säga till dem som är osäkra inför dig och kanske rädda att träffa dig?
- Att de inte ska vara rädda! Jag har funderat på vad det är som kan verka skrämmande. Jag är mycket engagerad i Totalstyrelsens frågor eftersom jag känner att de är så viktiga för alla som bor i vårt land, och då särskilt utsatta grupper.
Jag är van att arbeta i miljöer där man tycker om att argumentera och vill höra andras argument. Kanske kan mitt engagemang ibland misstolkas som ilska eller stränghet? Sedan är jag en otålig natur, som kanske för fram min åsikt lite för snabbt ibland. Men att jag säger vad jag tycker betyder inte att saken är färdigdiskuterad. Se det som en inbjudan till en diskussion där jag gärna vill få mothugg! Det är genom en engagerad diskussion som man kan komma framåt och åstadkomma ett bättre slutresultat.
Men det är ju allvarliga anklagelser som riktas mot dig. Gullan beskrivs ju som ett arbetsmiljöhot. Måste du inte ta konsekvenserna av det?
- Jo, jag ser väldigt allvarligt på detta. Jag vill absolut inte vara den som orsakar dålig stämning på arbetsplatsen. Vi måste ha en diskussion om detta i sagogruppen och utarbeta en hållbar strategi. Jag utesluter inte att det kan vara dags att ta time-out nu. Jag vill dock inte missa den stora strömmingsfesten. Sen får vi se…
Programtiden går mot sitt slut. Husbandet Buena Trista Total Club stämmer upp med en avlutande melodislinga. Peter Pan vänder sig till tittarna.
Tack för ikväll! Programmet är slut, men tittarna kan forsätta att diskutera på vår webbplats. Är det dags för Gullan att ta time-out?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
