När Gullan en gång för många år sedan började arbeta på Totalstyrelsen fick hon lära sig ett latinskt uttryck; de lege artis. Vetenskap och beprövad erfarenhet. Evidens. Kunskap. Kunskapen ska vara grundbulten, hörnstenen. Hälso- och sjukvården ska utövas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Totalstyrelsens kunskapsstyrning ska på motsvarande sätt grunda sig på bästa tillgängliga kunskap; vara evidensbaserad. Så småningom blev även socialtjänsten inkluderad i kunskapstänkandet. Kunskapsbaserad socialtjänst har blivit stridsropet.
Den som vänder sig till svensk hälso- och sjukvård har rätt att förvänta sig vård av viss kvalité. Gullan tror att det är viktigt att upprätthålla kvalitetskravet. Den som i stället vill pröva metoder som inte vilar på vetenskaplig grund får lov att söka hjälp utanför hälso- och sjukvården. Den sjukvård som är allmänt finansierad och som kommun och landsting är skyldiga att erbjuda ska vara vetenskapligt utvärderad eller åtminstone grundad på beprövad erfarenhet. Patienterna har rätt att förvänta sig vård som bygger på bästa möjliga kunskap.
Gullan är nu rädd att någon har börjat pillra på grundbulten, rucka på hörnstenen. Klåfingrigt. Långsamt, nästan omärkligt lossas bulten några millimeter då och då. Vi märker inte vad som pågår i det tysta. Alternativmedicin och komplementärmedicin tar för sig mer och mer utrymme. Vidarkliniken har sedan många år dispens för sin verksamhet. Genom vårdval Stockholm kan man välja husläkare som sysslar med homeopatisk förtunning. Vi närmar oss övriga Europa där det finns en annan acceptans för alternativ medicin. Läkare med utbildning från andra medlemsländer arbetar i Sverige. Svenska patienter har rätt att åka ut i Europa och söka vård. Medicintekniska produkter som är CE-märkta används i Sverige trots att användningen av produkterna i hälso- och sjukvården kan strida mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Om Totalstyrelsen ifrågasätter användningen av CE-märkta produkter i vården kan myndigheten kritiseras för att hindra den fria rörligheten av varor på marknaden. Gullan undrar om någon har förutsett denna effekt av EU-medlemskapet? Det kan förstås finnas lärdomar att dra även från verksamheter utanför skolmedicinen, t.ex. när det gäller bemötande, respekt och framförallt tid för patienten - men är det önskvärt att späda ut kunskap genom homeopatisk förtunning? I Mats Reimers blogg. illustreras det stegvisa ruckandet av grundbulten tydligt. Gullan uppmanar sagofigurerna att bevaka grundbulten så att inte hela kunskapsbygget rasar samman.
En annan diskussion som vi skulle kunna föra är om det verkligen är myndigheternas uppgift att producera och utvärdera kunskap. Ska Totalstyrelsen skriva riktlinjer om vilken vård som har effekt? Hur många myndigheter ska syssla med kunskapsstyrning? Ska det alls göras på det sättet? Inom Totalstyrelsens område finns utöver styrelsen själv också Svensk kunskapsberedning, Subventionsstyrelsen, Drogstyrelsen, Institutet för genomsnittligt kuranta medborgare och snart även den Oberoende myndigheten. Det börjar bli ganska många kockar som har fingret i grytan.
För övrigt hörde Gullan att Rickard från Rickomberga blev avtackad under veckan som gick. Han har alls inte försvunnit till Rickomberga som Gullan trodde. Han ska bli chef för PAN! Gullans kunskapare berättade också att Rickard hyllades med en rolig sång. Den skulle Gullan gärna vilja höra! Kan inte låtskrivarna skicka in den till Totalstyrelsen? Så här i schlagertider vore det kanske rentav passande att publicera den som nästa inlägg?
lördag 24 april 2010
söndag 18 april 2010
Vad har Shakespeare, Bellman och Totalstyrelsen gemensamt?
För att trösta Gullan efter den senaste tidens bekymmer med avhopp (dr Råttofys) och påhopp (fogdens) bjuder Salongslejonet på en litterär salong. Hans tidigare tablåer finns att läsa i bloggens kommentarsfält. Mina damer och herrar, plats på scen: Salongslejonet!
Tablå 4
Nja, det är ingen Bellmanvits (om så vore hade den satt myror i huvudet på Totalstyrelsens parnasse). Nej, det handlar snarare om bristen på aktivitet därstädes. Högt flyga orden, tanken stilla står, häcklade Shakespeare och kom att inspirera Bellman som lika fyndigt formulerade Upp flyga orden, tanken stilla står i en av sina epistlar. Den alltid vakne läsaren förstår nu kopplingen. Återigen (för vilken gång i ordningen?) tom retorik. Nu senast – Totalstyrelsens dag - nådde den tomma retoriken svindlande höjder (och då kom jag att tänka på Emily Brontë… Herregud vad man får till det, men i den litterära salongen är allt tillåtet!). Måns deklamerade i stor stil och med de fraserna borde de trogna lyssnarna stämts till lust och fägring stor (tänk, vad skulle psalmisten säga nu?), omfamnat varandra och känt delaktighet i detta historiska ögonblick. Men det finns väl ingen som kan beskylla auditoriet för att ha rest sig som en man och skanderat ”Yes, nu går vi ut och gör skillnad!!” Ett exempel på den poetiska ådran var två eller tre exempel på att Totalstyrelsen gör skillnad. I ett fall handlade det om ett kontroversiellt utspel och som om det stod helt för sig själv. I själva verket har Totalstyrelsen genom aktiva insatser i många olika sammanhang under bortemot tio år i mycket hög grad bäddat för möjligheten till just detta utspel. Men inte ett ord om detta! Inte en susning därom.
Varför denna historielöshet?
Kan det måhända att ha att göra med den ”moderna” ledarskapsfilosofin? Den där det handlar om att få massan att marschera i takt, att inte snegla vare sig åt sidan eller bakåt och att ändamålen helgar medlen. Den där det handlar om att styra och återigen att styra. Här ska ledarna (både hel- och halvledare) på order av Måna och Måns formera trupperna i länkar och förband, diskutera arsenalen, gå till attack och leverera (ja, det blir en salig blandning av termer, mest hämtade ur den militära vapenförrådet. Det är väl inte för intet som vi har en generaldirektörsstabschef). Det handlar om att tillägna sig diverse sofistikerade verktyg (nu får Galej rätta mig om jag har fel) för att få organisationen att göra skillnad. Vad för slags skillnad är ointressant. Målet är att göra skillnad och få Totalministeriets välsignelse och glada tillrop. För det är så det är: Totalstyrelsen har blivit en politiserad organisation som ska göra politisk skillnad och understödja Totalministeriets framgång i september.
Det intellektuella underskottet
Problemet, som vi plägar dryfta i salongen, är ignoransen för och bristen på bred sakkunskap, ja över huvud taget en analytisk hållning och intellektuell skärpa. Ledargarnityret vet helt enkelt inte vad de pratar om (här får nog Avdelningen för prat göra en insats eller vid närmare eftertanke låta bli!). Bristerna leder till att det svajar betänkligt då en sakfråga ska behandlas. För det handlar ju inte om den genomdiskuterade hållningen, snarare vad som är comme il faut i Totalministeriet och hos dess förlängda arm. Det är en slags ledarskap som handlar om åthävor och ord och sällan om en djup förtrogenhet med de frågor vi är satta att ta itu med. Helt enkelt ett utanverk med många dekorativa ord. Det är ord och tankar som inte bottnar i den djupa förtrogenheten med ”tillsynsobjektens” vardag. Den som vet vad det vill säga att vara socialt nödställd, marginaliserad, sjuk, funktionshindrad eller psykiskt sjuk. Har ledningen erfarenheter från dessa människors liv?
Var det bättre förr?
Ja, sannolikt! i varje fall som en jämförelse med det nuvarande tillståndet. Andra bullar bakades förr. Jag tänker närmast på Kajsa Kavat som under många år var verkschef. Inte nog med att hon hade yrkeserfarenhet från fältet och även äkta medkänsla, men också ett genuint intresse för medarbetare. Hur ofta var hon inte inne på medarbetarnas rum för att dryfta allsköns frågor och visade vilja att föra en dialog på alla nivåer? Kort sagt en omtyckt person med stor integritet (bl.a. i förhållande till Totalministeriet), och med äkta engagemang. Skönmålar jag? Var medarbetarna tvehågsna eller rädda för Kajsa? Kändes det meningsfullt att gå till Totalstyrelsen?
Salongslejonet
Tack Prussiluskan, Petter Niklasson, doktor Råttofy, Peter Pan och Salongslejonet! Egentligen är det ingen konst att vara bloggredaktör när man har en så bra redaktion. Gullan har haft semester i flera veckor! Nu börjar det bli dags att kavla upp ärmarna igen. Det riktigt spritter i tangentryckarfingret! Har sagofigurerna några önskemål? Vad är det mest angelägna ämnet just nu?
Tablå 4
Nja, det är ingen Bellmanvits (om så vore hade den satt myror i huvudet på Totalstyrelsens parnasse). Nej, det handlar snarare om bristen på aktivitet därstädes. Högt flyga orden, tanken stilla står, häcklade Shakespeare och kom att inspirera Bellman som lika fyndigt formulerade Upp flyga orden, tanken stilla står i en av sina epistlar. Den alltid vakne läsaren förstår nu kopplingen. Återigen (för vilken gång i ordningen?) tom retorik. Nu senast – Totalstyrelsens dag - nådde den tomma retoriken svindlande höjder (och då kom jag att tänka på Emily Brontë… Herregud vad man får till det, men i den litterära salongen är allt tillåtet!). Måns deklamerade i stor stil och med de fraserna borde de trogna lyssnarna stämts till lust och fägring stor (tänk, vad skulle psalmisten säga nu?), omfamnat varandra och känt delaktighet i detta historiska ögonblick. Men det finns väl ingen som kan beskylla auditoriet för att ha rest sig som en man och skanderat ”Yes, nu går vi ut och gör skillnad!!” Ett exempel på den poetiska ådran var två eller tre exempel på att Totalstyrelsen gör skillnad. I ett fall handlade det om ett kontroversiellt utspel och som om det stod helt för sig själv. I själva verket har Totalstyrelsen genom aktiva insatser i många olika sammanhang under bortemot tio år i mycket hög grad bäddat för möjligheten till just detta utspel. Men inte ett ord om detta! Inte en susning därom.
Varför denna historielöshet?
Kan det måhända att ha att göra med den ”moderna” ledarskapsfilosofin? Den där det handlar om att få massan att marschera i takt, att inte snegla vare sig åt sidan eller bakåt och att ändamålen helgar medlen. Den där det handlar om att styra och återigen att styra. Här ska ledarna (både hel- och halvledare) på order av Måna och Måns formera trupperna i länkar och förband, diskutera arsenalen, gå till attack och leverera (ja, det blir en salig blandning av termer, mest hämtade ur den militära vapenförrådet. Det är väl inte för intet som vi har en generaldirektörsstabschef). Det handlar om att tillägna sig diverse sofistikerade verktyg (nu får Galej rätta mig om jag har fel) för att få organisationen att göra skillnad. Vad för slags skillnad är ointressant. Målet är att göra skillnad och få Totalministeriets välsignelse och glada tillrop. För det är så det är: Totalstyrelsen har blivit en politiserad organisation som ska göra politisk skillnad och understödja Totalministeriets framgång i september.
Det intellektuella underskottet
Problemet, som vi plägar dryfta i salongen, är ignoransen för och bristen på bred sakkunskap, ja över huvud taget en analytisk hållning och intellektuell skärpa. Ledargarnityret vet helt enkelt inte vad de pratar om (här får nog Avdelningen för prat göra en insats eller vid närmare eftertanke låta bli!). Bristerna leder till att det svajar betänkligt då en sakfråga ska behandlas. För det handlar ju inte om den genomdiskuterade hållningen, snarare vad som är comme il faut i Totalministeriet och hos dess förlängda arm. Det är en slags ledarskap som handlar om åthävor och ord och sällan om en djup förtrogenhet med de frågor vi är satta att ta itu med. Helt enkelt ett utanverk med många dekorativa ord. Det är ord och tankar som inte bottnar i den djupa förtrogenheten med ”tillsynsobjektens” vardag. Den som vet vad det vill säga att vara socialt nödställd, marginaliserad, sjuk, funktionshindrad eller psykiskt sjuk. Har ledningen erfarenheter från dessa människors liv?
Var det bättre förr?
Ja, sannolikt! i varje fall som en jämförelse med det nuvarande tillståndet. Andra bullar bakades förr. Jag tänker närmast på Kajsa Kavat som under många år var verkschef. Inte nog med att hon hade yrkeserfarenhet från fältet och även äkta medkänsla, men också ett genuint intresse för medarbetare. Hur ofta var hon inte inne på medarbetarnas rum för att dryfta allsköns frågor och visade vilja att föra en dialog på alla nivåer? Kort sagt en omtyckt person med stor integritet (bl.a. i förhållande till Totalministeriet), och med äkta engagemang. Skönmålar jag? Var medarbetarna tvehågsna eller rädda för Kajsa? Kändes det meningsfullt att gå till Totalstyrelsen?
Salongslejonet
Tack Prussiluskan, Petter Niklasson, doktor Råttofy, Peter Pan och Salongslejonet! Egentligen är det ingen konst att vara bloggredaktör när man har en så bra redaktion. Gullan har haft semester i flera veckor! Nu börjar det bli dags att kavla upp ärmarna igen. Det riktigt spritter i tangentryckarfingret! Har sagofigurerna några önskemål? Vad är det mest angelägna ämnet just nu?
lördag 10 april 2010
Gullan granskas!
Det ska fan vara bloggredaktör! Alltid är det någon som är ute efter en... Häromdagen kom Peter Pan, Gullans revisor, alltiallo och sidekick, in på kontoret och drämde ett underhands-PM från fogden på tangentbordet. Läs! Nu är det fara och färde! Nu har de fiskala intressena vaknat! Gullan blev orolig. Visserligen tycker hon som Mona med O att det är sexigt att betala skatt. Men hur betala med immaterialla tillgångar?! Kära läsare, läs Peter Pans lilla lapp och kom med några tips på hur Gullan ska hantera detta:
Från byrådirektör på Skatteverket till Totalstyrelsen (HEMLIGT):
Skatteverket specialgranskar nu de större bloggarna och alla gratisprylar som de får. Detta måste enligt Skatteverket beskattas. Gullan får så mycket ros och så lite ris. Har Gullan deklarerat alla rosor hon får från sina sagofigurer? Sådana vederlag kallas för "immateriella tillgångar". Skatteverket kommer att granska bloggen eftersom Gullan bedriver aktiv marknadsföring för Totalstyrelsen. Det är högt i tak, man har många engagerade sagofigurer, man kan åka berg och dalbana och festa till i Blåhallen. En liten penna och kaffekopp och bröd är inte att förglömma.
Skatteverkets rekommendation: skapa en ny avdelning i staben: Bloggbevakningen på Totalstyrelsen. Gullan bör tillsättas som chef så att Totalstyrelsen kan få stopp på alla dessa avvikelser.
Gullan får myror i huvudet. Får man dra av för riset? Och vad menar fogden med det sista? Snälla Pomperipossa, kom och hjälp!
Från byrådirektör på Skatteverket till Totalstyrelsen (HEMLIGT):
Skatteverket specialgranskar nu de större bloggarna och alla gratisprylar som de får. Detta måste enligt Skatteverket beskattas. Gullan får så mycket ros och så lite ris. Har Gullan deklarerat alla rosor hon får från sina sagofigurer? Sådana vederlag kallas för "immateriella tillgångar". Skatteverket kommer att granska bloggen eftersom Gullan bedriver aktiv marknadsföring för Totalstyrelsen. Det är högt i tak, man har många engagerade sagofigurer, man kan åka berg och dalbana och festa till i Blåhallen. En liten penna och kaffekopp och bröd är inte att förglömma.
Skatteverkets rekommendation: skapa en ny avdelning i staben: Bloggbevakningen på Totalstyrelsen. Gullan bör tillsättas som chef så att Totalstyrelsen kan få stopp på alla dessa avvikelser.
Gullan får myror i huvudet. Får man dra av för riset? Och vad menar fogden med det sista? Snälla Pomperipossa, kom och hjälp!
måndag 5 april 2010
Doktor Råttofys testamente
Gullan kommer tyvärr med dåliga nyheter. Råttorna lämnar skeppet! Innan doktor Råttofy hoppade över bord lämnade han över denna betraktelse. Här kommer doktorns avskedshälsning till Totalstyrelsen.
Måns hade tillsammans med sitt hov av inställsamt spinnande katter scenen för sig själv under en hel dag. Sagofigurerna åsåg med förvåning skådespelet. De noterade att Måns röst inte var lika bärig som tidigare. Min starka instinkt sade mig att Måns inte längre själv riktigt längre trodde på vad han stod och predikade. Han lyckades dock framföra sin pamflett, allt i enlighet med det libretto han själv plitat ihop, ackompanjerat av pratavdelningens professionella scenografi. Men budskapet var genomskinligt. Ja, hela Måns var genomskinlig, där han stod i sina kläder, som inte längre var nya, utan desamma som de varit alltsedan han klev in i sagovärlden. Kostymen var maläten lik gammal rekvisita från teaterns forna glansdagar. Det fanns unket teaterdamm kvar och malen klamrade sig fast i väven trots att han ivrigt och i ståndaktig pose försökte vifta bort dem och få sagofigurerna att inte lägga märke till hur illa det var ställt med utstyrseln. Lagat och lappat. Den av tidigare långt mer blygsamma härförare uppburna vackra kostymen, och som han väl kunde ha använt i sin aria i slutet av denna första akt, var illa tilltufsad. Jag undrade i mitt stilla sinne vad som hade förevarit. En massaker måhända på tidigare medlemmar av den gamla pratavdelningen och lojala sagofigurer som intet ont anande deltog i föregångarens strävan mot en Totalstyrelse med mer empatiska och mänskliga drag. Det nya budskapet saknade allt detta. I synnerhet mänsklighet, i såväl bokstavlig som bildlig bemärkelse, saknades med bländande tydlighet. Det som sagofigurerna hade lärt sig känna som en uppriktig del av sig själva. Som de trivdes med och kände sig ärliga med. De nya mantran, som visserligen är tre och goda ting i sig, klingade falskt. Fiolerna var ostämda och även harporna.
Måns lyckades inte hålla i både taktpinnen och samtidigt framföra sitt egenkomponerade epos, som trots sitt vällovliga innehåll hade ekande drag av pekoral över sig. Sagofigurerna häpnade inte längre över detta, utan lutade sig bakåt och tänkte på tider som varit, inte för så mycket länge sedan. Tider som hade något fräscht och modernt över sig. Det "nya" som ny framförs känns som en strävan bakåt. Mot tider som vi alla trodde var svunna och nästan glömda. Det känns stelt och som en karikatyr. Idealiserat men livlöst, ja faktiskt dött likt granitskulpturer hugga utan en skicklig hantverkares känsliga hand.
Ett gott råd till Måns om han vill fortsätta sitt värv: Låt librettisterna arbeta efter de professionella regler som de förvärvat genom god utbildning och stilkänsla. Lyssna på dina goda musiker vars instrument av bästa mästare du förpassat ut i den kyliga senvinternatten. Låt dem få stämma sina instrument och lära ut denna konst och god uppförandepraxis till de nya yngre som skall fylla frånfallna musikers pulter. Håll i den baton som du är bra på och få din orkester att spela inte bara det som är av gammal god kvalitet, utan även nytt. Med koordination och samtidigt med levande glädje. Och sjung dina arior i det tonläge där din röst bär. För din röst har sitt register där den klingar vackert, säkert. Vill jag tro. Och då skall du ha alla med dig.
Med sorg i hjärtat undrar jag nu om inte skeppet på vilket scenen utspelar sig har sprungit för mycket läck. Länspumparna går varma för att hålla undan det kalla havsvattnet, som strömmar in i en allt stridare ström. Holländaren sjunger för full hals men det räcker inte för att besättning och djur skall finna honom trovärdig. Just detta är nyckelordet som hörs i de nya ariorna. Men som saknar det fundament som ordet måste vila på. Redan har några lämnat skeppet. Och detta är det första tecknet på en annalkande förlisning. Livbåtar kommer att halas ner men de förmår inte ta med sig alla som befinner sig ombord. De kan inte ensamma fullfölja det uppdrag som expeditionen var satt att utföra. Och inte de som är kvar på skeppet heller. Kommer den stolte att följa med sitt skepp i djupet? När alla råttor och deras efterföljare lämnat det? Eller skall han lyckas få dem som nu är kvar att i samlad styrka täta de läckor som uppstått och ånyo få skeppet på rätt köl?
För detta krävs andra tonarter. Tonarter som vi alla kan känna igen. Inte falskt jamande katter som ingen i längden kan fördra. Eller lämnar han långt före de sista tillsammans med sina kadrer av styrmän, tedrickare och okvalificerade chiefer sitt skepp som driver på det stormande havet med sina brutna master och vordna apatiska sagofigurer, vars oduglighet enligt hans förmenande var orsaken till att skeppet, trots hans tydliga order och kompassangivelser inte for i den riktning som han avsåg. Jag kan och vågar inte sia därom. Tiden får utvisa detta. Men sagofigurerna kommer hursomhelst att lida, de flesta i tysthet och med stolthet över det som trots allt har åstadkommits på tidigare expeditioner.
Doktor Råttofy har nu fått kännedom om ett stort och mumsigt förråd med härlig alldeles nymognad ost. Det kommer att bli kalas. Och kanske kommer en del inbjudningar till ostfrossa för hugade.
Doktor Råttofy ber att få tacka för sig och kommer att beskåda den fortsatta händelseutvecklingen på avstånd. Via depescher och kommunikéer om hur händelserna fortskrider. Det är inte med någon som helst glädje detta sker. Det är med stor sorg och medkänsla om dem som med förnöjsamhet och stor fördragsamhet strävar vidare, i hopp om nya bättre tider.
Doktor Råttofy vill ge alla dem, som kan få skeppet på rätt köl och att på nytt hissa sina stolta segel och sin vackra flagg, i riktning mot det land där människor lever i lycka och utan ondska till följd av oförnuft och likgiltighet, alla sina varma tankar. Ett land där alla sagofigurer, med och utan vita rockar, och utan intetsägande titlar gör sitt värv för det goda.
Så ... på med livvästen ... plums ... brr ...lite kallt men ... oj se där ... där är ju min flotte: mot Västgöta Kloster!!! - Ack, om jag inte vore så blödig ... kommer sakna alla söta och fina katter som jag lärt känna. Men se där, där är ju några andra av mina artfränder. Det fanns ingen plats för er längre? Konstigt att människan inte kan lära sig att vi faktiskt behövs. Men vi kommer tillbaks. Undrar om inte någon till av oss just nu är i färd med att hoppa från relingen ut i det kalla havet för att simma mot flotten. Tycker mig se någon i dimman ... usch det luktar riktigt fränt om denna etterånga som släppts ut i bloggosfären.
Gullan beklagar avhoppet, men önskar doktor Råttofy lycka till på Västgöta kloster. Alla söta fina katter kommer att sakna dig!
Måns hade tillsammans med sitt hov av inställsamt spinnande katter scenen för sig själv under en hel dag. Sagofigurerna åsåg med förvåning skådespelet. De noterade att Måns röst inte var lika bärig som tidigare. Min starka instinkt sade mig att Måns inte längre själv riktigt längre trodde på vad han stod och predikade. Han lyckades dock framföra sin pamflett, allt i enlighet med det libretto han själv plitat ihop, ackompanjerat av pratavdelningens professionella scenografi. Men budskapet var genomskinligt. Ja, hela Måns var genomskinlig, där han stod i sina kläder, som inte längre var nya, utan desamma som de varit alltsedan han klev in i sagovärlden. Kostymen var maläten lik gammal rekvisita från teaterns forna glansdagar. Det fanns unket teaterdamm kvar och malen klamrade sig fast i väven trots att han ivrigt och i ståndaktig pose försökte vifta bort dem och få sagofigurerna att inte lägga märke till hur illa det var ställt med utstyrseln. Lagat och lappat. Den av tidigare långt mer blygsamma härförare uppburna vackra kostymen, och som han väl kunde ha använt i sin aria i slutet av denna första akt, var illa tilltufsad. Jag undrade i mitt stilla sinne vad som hade förevarit. En massaker måhända på tidigare medlemmar av den gamla pratavdelningen och lojala sagofigurer som intet ont anande deltog i föregångarens strävan mot en Totalstyrelse med mer empatiska och mänskliga drag. Det nya budskapet saknade allt detta. I synnerhet mänsklighet, i såväl bokstavlig som bildlig bemärkelse, saknades med bländande tydlighet. Det som sagofigurerna hade lärt sig känna som en uppriktig del av sig själva. Som de trivdes med och kände sig ärliga med. De nya mantran, som visserligen är tre och goda ting i sig, klingade falskt. Fiolerna var ostämda och även harporna.
Måns lyckades inte hålla i både taktpinnen och samtidigt framföra sitt egenkomponerade epos, som trots sitt vällovliga innehåll hade ekande drag av pekoral över sig. Sagofigurerna häpnade inte längre över detta, utan lutade sig bakåt och tänkte på tider som varit, inte för så mycket länge sedan. Tider som hade något fräscht och modernt över sig. Det "nya" som ny framförs känns som en strävan bakåt. Mot tider som vi alla trodde var svunna och nästan glömda. Det känns stelt och som en karikatyr. Idealiserat men livlöst, ja faktiskt dött likt granitskulpturer hugga utan en skicklig hantverkares känsliga hand.
Ett gott råd till Måns om han vill fortsätta sitt värv: Låt librettisterna arbeta efter de professionella regler som de förvärvat genom god utbildning och stilkänsla. Lyssna på dina goda musiker vars instrument av bästa mästare du förpassat ut i den kyliga senvinternatten. Låt dem få stämma sina instrument och lära ut denna konst och god uppförandepraxis till de nya yngre som skall fylla frånfallna musikers pulter. Håll i den baton som du är bra på och få din orkester att spela inte bara det som är av gammal god kvalitet, utan även nytt. Med koordination och samtidigt med levande glädje. Och sjung dina arior i det tonläge där din röst bär. För din röst har sitt register där den klingar vackert, säkert. Vill jag tro. Och då skall du ha alla med dig.
Med sorg i hjärtat undrar jag nu om inte skeppet på vilket scenen utspelar sig har sprungit för mycket läck. Länspumparna går varma för att hålla undan det kalla havsvattnet, som strömmar in i en allt stridare ström. Holländaren sjunger för full hals men det räcker inte för att besättning och djur skall finna honom trovärdig. Just detta är nyckelordet som hörs i de nya ariorna. Men som saknar det fundament som ordet måste vila på. Redan har några lämnat skeppet. Och detta är det första tecknet på en annalkande förlisning. Livbåtar kommer att halas ner men de förmår inte ta med sig alla som befinner sig ombord. De kan inte ensamma fullfölja det uppdrag som expeditionen var satt att utföra. Och inte de som är kvar på skeppet heller. Kommer den stolte att följa med sitt skepp i djupet? När alla råttor och deras efterföljare lämnat det? Eller skall han lyckas få dem som nu är kvar att i samlad styrka täta de läckor som uppstått och ånyo få skeppet på rätt köl?
För detta krävs andra tonarter. Tonarter som vi alla kan känna igen. Inte falskt jamande katter som ingen i längden kan fördra. Eller lämnar han långt före de sista tillsammans med sina kadrer av styrmän, tedrickare och okvalificerade chiefer sitt skepp som driver på det stormande havet med sina brutna master och vordna apatiska sagofigurer, vars oduglighet enligt hans förmenande var orsaken till att skeppet, trots hans tydliga order och kompassangivelser inte for i den riktning som han avsåg. Jag kan och vågar inte sia därom. Tiden får utvisa detta. Men sagofigurerna kommer hursomhelst att lida, de flesta i tysthet och med stolthet över det som trots allt har åstadkommits på tidigare expeditioner.
Doktor Råttofy har nu fått kännedom om ett stort och mumsigt förråd med härlig alldeles nymognad ost. Det kommer att bli kalas. Och kanske kommer en del inbjudningar till ostfrossa för hugade.
Doktor Råttofy ber att få tacka för sig och kommer att beskåda den fortsatta händelseutvecklingen på avstånd. Via depescher och kommunikéer om hur händelserna fortskrider. Det är inte med någon som helst glädje detta sker. Det är med stor sorg och medkänsla om dem som med förnöjsamhet och stor fördragsamhet strävar vidare, i hopp om nya bättre tider.
Doktor Råttofy vill ge alla dem, som kan få skeppet på rätt köl och att på nytt hissa sina stolta segel och sin vackra flagg, i riktning mot det land där människor lever i lycka och utan ondska till följd av oförnuft och likgiltighet, alla sina varma tankar. Ett land där alla sagofigurer, med och utan vita rockar, och utan intetsägande titlar gör sitt värv för det goda.
Så ... på med livvästen ... plums ... brr ...lite kallt men ... oj se där ... där är ju min flotte: mot Västgöta Kloster!!! - Ack, om jag inte vore så blödig ... kommer sakna alla söta och fina katter som jag lärt känna. Men se där, där är ju några andra av mina artfränder. Det fanns ingen plats för er längre? Konstigt att människan inte kan lära sig att vi faktiskt behövs. Men vi kommer tillbaks. Undrar om inte någon till av oss just nu är i färd med att hoppa från relingen ut i det kalla havet för att simma mot flotten. Tycker mig se någon i dimman ... usch det luktar riktigt fränt om denna etterånga som släppts ut i bloggosfären.
Gullan beklagar avhoppet, men önskar doktor Råttofy lycka till på Västgöta kloster. Alla söta fina katter kommer att sakna dig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
